2016 års Novemberkåsa, som kördes med start och mål i Knivsta, blev en stor framgång för arrangerande SMK Uppsala. I helgen hade man en avslutningsfest där de som jobbat med Kåsan avtackades. Klicka på rubriken för att läsa mera!
Bilden – Christer Eriksson tar här emot SMK Uppsalas hederspris som utdelades av Anders Persson!

Lördagen den 21 januari inbjöds de som hade medverkat till att tävlingarna blev en stor framgång för klubben.  Platsen var SMK:s klubbhus där en meny med förrätt, varmrätt kaffe med avec serverades. Drygt 80 person fanns på plats och alla trivdes och stämningen var hög. Christer Eriksson tackade alla som på ett eller annat sätt deltagit i arrangemanget. Dessutom fick Christer själv ta emot SMK Uppsalas Hederspris för ännu en mycket bra arrangerad tävling.  Han har varit tävlingsledare åren 1976-1986-1996-2006-2016.

SVEMO Sveriges Motorfederation hade sin Super Visor (domare) på plats och han gav tävlingen följande betyg: ”Jag kan bara gratulera SMK Uppsala till den bäst planerade och organiserade tävling jag upplevt som Super Visor” sa Motorcykelförbundets Per Lennerman.

Om avslutningsfesten var en succé så var även inledningen av tävlingarna uppskattade och visar hur mycket Novemberkåsan berör mc-människor! Till den cafékväll som man hade i Knivstas Kommunhus kom det över 225 personer för att ta del av upplägget inför Kåsan samt lyssna på upplevelser från tidigare Kåsa vinnare.

Vi har tidigare rapporterat från cafékvällen i Knivsta här på vår hemsida - se under Nyheter 2016  #5.

Tio år tidigare, inför 2006 års Novemberkåsa, så arrangerades det även då en träff för journalister och närmast sörjande på SMK:s klubbhus med ett antal förare. De flesta var även på plats i Knivsta tio år senare!
Bilden nedan - Övre raden fr.v. Christer Eriksson, Torsten Hallman, Anders Persson. Mellanraden fr.v. Sivert Eriksson, Kalle Sjöblom, Hasse Bodin. Nedre raden fr.v. Dick Wicksell, Lennart Dahlen och Roine Lööf.

Då det kommit in fler kommentarer och frågor om vad som sas under cafekvällen i Knivsta så kan vi här gå in på lite mer fakta och citat som hämtats från tidningen Racing -  och om några av de historier som förarna pratade om på cafékvällen.

Novemberkåsan 1959 som gick i Göteborg dominerades av förare från Uppland. Det var upplänningar på platserna 1, 2, 3, 4 och 6 samt seger i både klubb- och märkes lag. Det var säkert ingen som, speciellt Monark teamet, hade räknat med när man nu skulle få åka på steniga hemmamarker till skillnad mot hala uppländska lervägar.
För övrigt hade 1959 års endurosäsong dominerats fullständigt av Monark och Husqvarna som under årets SM-tävlingar hade sån fight att Torsten Hallman och Ove Lundell t.o.m. delade på SM-guldet i den stora klassen! Däremot hade man helt saknat topplaceringar av Crescent-förare under året.
Men under Kåsan i Göteborg blev det helt andra takter av Nymans gänget från Uppsala!
Crescent tog hem platserna 1:a Gunnar Johansson, 3:a Roine Lööf, och 4:a Bill Nilsson och vann dessutom märkeslaget överlägset.
Lika överlägsna segrare blev UMCK:s klubblag genom 2:a platsen för Torsten Hallman, Roine Lööf blev 3:a och Lennart Dahlén 6:a - f.ö. det enda lag som fick in sina tre förare i mål!

Bilden nedan - UMCK klubbsuverän stod det i tidningen Racings reportage!


Kåsan i Göteborg hade startplatsen vid Hindås Idrottsgård och började med att man körde banvarvet, som var 17 mil långt, två varv på natten för att sen avsluta med ett varv på dagen. Kåsan, som alltså totalt var över 50 mil lång i tuff stenig terräng blandat med riktiga vatten och dyhål, gjorde att endast 21 förare klarade respittiden och fick starta på den avslutande dagsetappen. Några av de, i Internationella SixDays framgångsrika östtyskar på MZ fabriksmaskiner, var inbjudna för att prova Kåsan. Men de trivdes inte alls, körde fast i dyhålen och dränkte sina MZ:or. Men de gav inte upp, två av förarna kom i mål och tog de två sista platserna i prislistan!

Det var en händelserik Kåsa där så gott som alla toppförare råkade ut för besvärligheter av något slag. Ove Lundell kom bort redan på de svåra inledningssträckorna då det elektriska slutade fungera på Monarken. Både Bill Nilsson och Lennart Dahlén plöjde ner sig ordentligt i ett stort dyhål under första nattvarvet och förlorade dyrbar tid. Både Roffe Tibblin och Totte Hallman hade båda stora problem i dyhålen och satt fast. Tyvärr för Roffes del så körde han fel när han sedan kom ut på en transportsträcka, och i ivern att åka fatt tiden, så övervarvade han motorn så att den skar – och då var den Kåsan över för Roffe!

På andra nattvarvet gjorde Bill Nilsson en fantomkörning och tog in på täten – i ilskan av att han körde fast under det första varvet! Gunnar Johansson – och det som han berättade om vid Knivstaträffen - fick in en ståltråd i bakhjulet som trasslade in sig runt bromstrumman och sinkade hans åkning. Gunnar fortsatte dock att åka så ståltråden glödde (!). När han sen kom in i kontrollen och fick de rätta verktygen kunde han få bort tråden. En till som det trasslade för var Roine Lööf som fick en dålig start på andra nattvarvet när han åkte fel väg ut till banan när han varvade vid Hindås Idrottsgård.

Så inför den avslutande dagsetappen så var det tre förare på samma prickantal – Gunnar Johansson, Bill Nilsson och Totte Hallman, tre prickar före Roine Lööf. Efter dessa fyra var det ett långt hopp ner till Sune Skogsmo, Dahlén och Sune Olsson.

Bill startade dagsetappen på samma sätt som han hade avslutat det andra nattvarvet men åkningen funkade inte för Bill, han körde fast på flera ställen och tappade mot täten. Totte, som åkte ner i ett dike på en av d första sträckorna och ”gjorde lergubbar” – enligt tidningen Racings reportage – tappade i början men efter den malören så började Totte att satsa istället för att åka Kåsa-lunk. Det resulterade i att han åkte ifatt Gunnar så båda var på samma prickantal igen.
Kåsan skulle avgöras på de sista sträckorna! Totte fortsatte sin satsning och på en av de lång svåra sträckorna på slutet – där alla på de tidigare varven hade tagit prick – satsade han allt för att köra prickfritt. Men det hade gått FÖR fort – Totte åker in i kontrollen två minuter (!) för tidigt – och får två prick för tidig ankomst där Gunnar hade fått en prick för sen ankomst! Det argumenterande som uppstod med kontrollanten resulterade i att Totte inte kom iväg i tid på nästa sträcka och får ytterligare flera onödiga prickar. Och efter den sträckan var det inga sträckor kvar som kunde göra någon förändring i resultatlistan! Gunnar Johansson fortsatte i sin Kåsa takt och kunde sedan med god marginal välförtjänt vinna sin tredje Kåsa och ta hem den finaste av alla Kåsor med namn ingraverade sedan 30-talet

Nedan – ett urklipp ur tidningen Racing från avslutet!

Det märkliga med 1959 års Göterborgskåsa var att Crescent – efter att ha varit helt borta i endurosammanhang under året – kunde dominera som man gjorde. Alla förarna i teamet måste ha känt på sig att det var ”sista rycket” för Crescents fabriksteam och alla ville sluta med flaggan i topp. Efter den segern och den dominansen kom aldrig Crescent tillbaka mer! Och det skulle inte dröja länge förrän även Monark kastade in handduken och slutade med sitt fabriksteam.
Så 1959 års Kåsa markerade verkligen slutet på de enorma satsningar som alla MC-tillverkare och MC-importörer hade gjort med att ha stora fabriksteam på alla viktiga endurotävlingar under hela 50-talet. Endurosporten skulle aldrig bli densamma igen!

Bilden nedan - Annonsen som visade Crescents dominans!

X