Reserapport från Rysslandsresa 3 – 20 februari 2009 på 650 mil av UMCK Veteranen Anders ”Ampe” Persson
Här kommer en rapport från min resa till Ryssland och VM-tävlingarna med”Posa” Serenius och Stefan Svensson samt mekanikerna Ragnar Eriksson och Tomas Olsson. Hela gänget färdades med Stefans stora Mercedesbuss med liggplats för två personer ovanför utrymmet med motorcyklarna, Stefan hade två och ”Posa” en. Med bagage, reservdelar m.m. så var bilen absolut fullastad.
”Posa” och Stefan hade åkt lag-VM i Inzell helgen före vår avfärd den 3 februari. Jag satt hemma i Uppsala och följde tävlingen via datorn och på lördagens sista heat hade de, ett på pappret lätt heat kvar. Men när resultatet kom så fick svenskarna 0 poäng och jag funderade naturligtvis på vad som hänt. När vi sedan träffades berättade Stefan att han ledde heatet före ”Posa” men fick då överslag i tändhatten och motorn lade av med påföljd att ”Posa” körde rakt in i bakhjulet på Stefan! Dom vurpade inte men förstörde två hjul, snöpligt. Dom kom på 4:e plats.
På tisdagen träffades vi i Uppsala för avfärd till Värtahamnen men först skulle vi dock hämta ut våra visum. Jag hade veckan innan åkt till Stockholm och lämnat in alla papper och dokument som krävdes, tiden var knapp men det gick bra. Färjan till Helsingfors, god mat och ett bad i bubbelpolen. Sedan blev det bilåka av – första etappen var en 20 mila resa till den ryska gränsen. Dom varnade mig för att det kan ta tid vid dessa gränser mot Ryssland. Vi fick fylla i en del blanketter, men redan efter en timme så var vi på väg igen. ”Posa”, med många års erfarenhet, sa att snön i Finland är vit men när man kommer in i Ryssland då blir den svart. Jag tyckte det var märkligt men efter att varit i Ryssland några veckor så fick jag förklaringen av meckarna Ragnar och Tomas. Att gator och trottoarer i städerna var så smutsiga berodde på att man vid sandning använde ett material som tydligen innehöll en moliknande blandning som blev kladdig. I Sverige använder vi ju oss av ren tvättad sand vilket gör en väldig skillnad. Att ryssarna finner sig i det kladdet förstår jag inte men det är väl gammal tradition.
Väl inne i Ryssland blev det fortsatt färd till Moskva - en sträcka på 80 mil. I Finland var det jämna och fina vägar men det märktes skillnad direkt efter att vi passerat gränsen, vägarna var stundtals mycket ojämna och gropiga. Alla turades om att köra och eftersom vi var fem förare så körde vi 25-30 mila pass per man. Efter att man klarat av ett körpass så kröp man upp i sovbritsen, med en takhöjd på 50 cm, och försökte sova. Det var dock inte så lätt då det ibland kom ett gupp så man for upp mot taket! Vi körde nonstop till Moskva, och hade två färddatorer i bilen som visade oss vägen.
Krasnogorsk, där VM stadion var belägen, låg i utkanten av Moskva och när vi kom dit på kvällen så lastade vi av cyklarna. Depån var i ett stort plåtskjul med värme. Ryssarna var redan på plats och deras cyklar var prydligt uppställda med överdragna kapell i lång rad. Efter att ha lastat av cyklarna for vi sedan iväg till hotellet som låg i ett område som var ganska tråkigt med några affärer och restauranger, men det var gångavstånd till stadion.
”Posa” och Stefan delade rum liksom meckarna Ragnar och Tomas. Jag hade turen att få ett enkelrum. Förare och meckar hade kostnadsfritt boende men hotellstandarden var ingen höjdare - priset för en natt var mellan 250-300 kronor. Klockan tolv på natten vaknade jag av att en person kom in i rummet! Han hejade på ryska och jag försökte prata med honom men han kunde endast något tyska, så det var bara att försöka sova igen. Problemet var att han snarkade högljutt och grymtade så någon sömn blev det inte mera. Jag hade tydligen endast betalat för min sängplats! Dagen efter kom Tomas och sa: Vet du vem som kom in till dig i natt? Ingen aning, sa jag. Jo - det var Bondarenko sa Tomas - och det namnet kände jag igen! Han var ju Världsmästare i isracing åren 1979 och 1980, så det gjorde mig litet vänligare inställd mot honom. Vi blev sedan goda vänner efter tre nätters gemensamt boende och träffades även i Ufa då han följde med en förare dit som hette Simon från Österrike.
På fredagskvällen efter träningen så var det bankett och vi promenerade dit och kom in i en imponerande stor lokal med en mycket elegant inredning. Ett flertal bord var uppdukade med förrätter, två vodka flaskor per bord m.m. samt uppassning av galanta ryssdamer. Sedan blev det en högtidlig invigning av tävlingen och i samband med den så fick ”Posa” gå fram och hålla tal vilket han gjorde på engelska. Han är otroligt populär i Ryssland och man hör ordet legend litet var stans. Vad det gäller att dricka sprit och festa så blev det inte mycket av den varan. ”Posa ”och Stefan tog inte en droppe fredag, lördag men på söndagen efter tävlingen kunde alla koppla av och njuta av livet. När vi reste var det absolut nykterhet som gällde, därför att i Ryssland är det noll tolerans! En enda öl ger utslag och då blir det stora problem för ryska polisen är inte att leka med.
Inför första VM deltävlingen på lördag gick jag runt och tittade på Stadionområdet Man förberedde matställen med grillspett och försäljning av diverse tutor, tröjor och förarreklam. Plötsligt kom det in en lång rad med cirka 20 stycken militärbilar som ställde upp sig på rader fullastade med soldater. Jag tyckte att det såg intressant ut och tog fram min kamera, tog ett kort, men hade en liten känsla av att det kunde vara olämpligt. Gick vidare runt och tittade och efter 5 minuter kände jag en klapp på axeln. Jag tittade upp och där stod en bister polis som antydde att jag tagit ett foto! Jag förstod att han ville att jag skulle radera kortet vilket jag gjorde omgående. Jag kände sedan att man under resans gång hade ögonen på sig i olika sammanhang. Vid bensinstationer när man skulle betala stod en kpistbeväpnad vakt innanför dörren, i vanliga butiker fanns det även där en vakt som höll ögonen på en. Jag handlade dricka i en butik och hittade ingen korg så jag la drickan i min plastkasse. Genast kom en vakt fram och sa åt mig att ta ur drickat och gå till kassan!
När det sen var dags för tävling sa jag åt meckarna - ville de ha hjälp så var det bara att säga till. Jag ville ju inte lägga mig i saker och ting, meckarna visste exakt vad som skulle göras. Hjälpa till och springa igång cyklarna blev då en av mina uppgifter! Det finns elektriska startanordningar men varken ”Posa” eller Stefan hade någon med sig. En nyhet för mig var att före varje heat tillhandahöll arrangören metanolbränsle. Under övervakning av vakter fick man hämta en flaska och fylla på, sedan efter heatet måste bränslet tappas ur och där gjordes då stickkontroller. Ganska omständligt men samtidigt rättvist då alla förare körde på samma bränsle.
Förarpresentationen bestod av att en jättelång lyxlimosin fylldes med alla förarna och åkte ett varv runt arenan under pågående fyrverkeri. Det var c:a 10.000 åskådare på plats med TV kameror och fotografer och ryska nationalsången spelades och förarna presenterades. De som fick mest applåder var den ryske 4-faldige världsmästaren Krasnikov, endast 24 år gammal och den yngste världsmästaren genom tiderna, samt när ”Posa” blev presenterad. Då steg jublet!
Tävlingen flöt på bra, inga vurpor. ”Posa” fullt godkänd kom till C final, totalt 10 plats av 20 förare. Stefan var inte nöjd med sin andraplats i D finalen, totalt blev det 14 plats. Jag är ingen expert på isracing men har sett många tävlingar. Erik Stenlund följde jag från han var knatte fram till hans två VM titlar. Det som intresserade mig mest var starterna som jag studerade noga. Kunde konstatera att startekniken utvecklats enormt de sista åren. Alla förare var blixtsnabba från tejpen, ingen uteslutning på grund av touch av tejpen i någon av VM tävlingarna! Första kurvan direkt efter tvåans växel blev i alla heat väldigt tufft, ”Posa” och Stefan var inte nöjda med sina starter. De kom genomgående 3:a eller 4:a och att i det läget plocka placeringar var i stort sett omöjligt! Den enda som klarade av det var Krasnikov. Han var helt omöjlig, missade han någon start så var han först efter något varv. En nackdel för både ”Posa” och Stefan, enligt min åsikt, måste vara att båda var slitna efter långa resor. Ryssarna hade ju inte så långt att åka, de kunde förbereda sig bättre. Isracing är ju en sport då allt händer på någon minut, man skall explodera, ha 100% tempo i fyra varv. Inga misstag får förekomma om man skall vara med där uppe. Efter tävlingen så lastade vi cyklarna för avresa dagen efter. Mat på en restaurang och sedan hotellet.
Fortsättning på Rysslandresan fortsätter i del 2!
