Några har hört av sig efter att ha läst inlägget ”Hösten man kunde resa igen” om mitt besök på Red Bud banan i Buchanan, Michigan då Lag-VM i motocross kördes där i september förra året. Frågorna handlar mest om banans signaturhopp, det enorma trippelhoppet där förarna flyger högt och långt.
Bilden – Högt, högt måste man flyga för att klara LaRocco´s Leap!

Mike LaRocco, som var en av de bästa amerikanska förarna under 80–90 talet och som kom från Michigan, hade ett trippelhopp på sin träningsbana.
1991 beslöt man att bygga ett likande trippelhopp på Red Bud banan – och det spektakulära hoppet fick därför namnet ”LaRocco´s Leap”. För att klara hoppet måste man upp i farter över 65 km/tim då längden mellan avstampet uppåt och till toppen på den kulle som man sen skall landa i nedförslutet på, är 37 meter. Så hoppet måste vara cirka 40 meter för att få till en bra landning. Om man inte klarar av att nå över toppen på kullen utan landar i s.k. motbacke, då går det som det gjorde för en av förarna under Lag-VM tävlingarna – han bröt båda lårbenen plus andra skador! Under Lag-VM, då det var stor klasskillnad mellan förarna, var det endast toppförarna som hoppade trippelhoppet varje varv.
Bilden nedan - Här en bild på James Stewart, cirka 10-12 år sedan, då han klarar hoppet på en 125-kubikare!

En som jag varit i kontakt med gällande historiken om Red Bud banan är Calle Berggren. Jag besökte Red Bud banan tillsammans med Calle i mitten av 70-talet då han ansvarade för Hallman Racing East i Chicago. Flera av oss UMCK-veteraner känner Calle sen han var här och spelade golf i vår sommargolf.

Calle har skickat en utförlig bakgrunds beskrivning om Red Bud banan. Läs och begrunda! Tack Calle för bidraget!

Bilden nedan – Gene Ritchie, mannen bakom, enligt många crossåkare, Amerikas bästa motocrossbana!

Så här berättar Calle om mannen som startade verksamheten på Red Bud banan, Gene Ritchie.

”Jag träffade Gene och hans fru Nancy första gången april 1968 vid en tävling i södra Wisconsin, inte så långt från Elkhorn. Vi blev omedelbart goda vänner. När sedan tävlingarna startade i Elkhorn var det där vi träffades många, många gånger. Jag kollade mina papper, jag körde Elkhorn 25 gånger! Under dessa tidiga år hade vi mycket roligt tillsammans. Efter Elkhorn tävlingarna stannade vi alltid, två familjer med småbarn, varje söndag kväll på vägen hem och hade en trevlig måltid vid en italiensk restaurang i utkanten av Elkhorn.

Cirka 1971 gick Gene och en av hans arbetskompisar tillsammans och öppnade en crossbana. Samarbetet fungerade inte så bra. I stället så köpte Gene och hans fru Nancy en gammal farm, med ett par hus och en stor lada i Buchanan Michigan, och flyttade dit 1972. Det var inte så mycket mark, men stort nog för att kunna bygga en crossbana samt inreda ladan och öppna en liten motorcykelaffär.

Allt var i liten skala men efter ett tag blev Gene återförsäljare åt Maico. Allt löpte på bra för Gene och han jobbade mycket hårt med att arrangera tävlingar och kunde utöka området. Efter hand blev det större mästerskapstävlingar. Han arrangerade varje år en av deltävlingarna i de amerikanska mästerskapen som alltid arrangerades den 4 juli på Amerikas Nationaldag, samt de internationella Trans-AMA tävlingarna varje höst och däremellan vanliga amatörtävlingar.

Jag tävlade på hans bana redan 1973 och åren därefter. När vi träffades pratade han alltid om att han hade en dröm. Han ville arrangera MotoCross des Nations på sin bana! Våren 1978 ringer Gene mig med ett förslag. Han ville resa till Europa för att se hur ett Lag VM arrangerades och samtidigt skaffa sig de kontakter som behövdes för att kunna nå sitt mål. Gene och de partners som han jobbade med hade aldrig varit utanför landets gränser tidigare, förutom till Canada.

Han ville att jag skulle planera allt gällande platser att åka till, folk att besöka, flygbiljetter, hyrbil, hotellrum faktiskt allting, utom det ekonomiska som han stod för till 100%. Sagt och gjort, fixat och klart för att ge sig i väg. Gene och jag tillsammans med sex andra från klubben och AMA-folk landade i Luxembourg på en lördag. Där hyrde vi en stor van som rymde oss alla och med mig som vägvisare och chaufför under hela vår vistelse tog vi oss till Hollands Grand Prix för att se VM-tävlingen där. Efter tävlingen lyckades vi dessutom att ha turen att komma med på Mikkolas VM-fest på söndagskvällen! Under kommande vecka besökte vi sedan Maico fabriken, golfade i Seefeld, besökte Salzburgring, besökte KTM fabriken för att slutligen i helgen komma till Lag-VM tävlingen som kördes i Gaildorf, Tyskland. Gene och gänget fick se hur en stor motocrosstävling av Lag-VM´s dignitet arrangerades!

I ottan på måndag morgon fick vi bryta oss ut från det Gasthaus vi bodde på för att hinna till flyget i Luxembourg. Enligt de rutiner som gäller på Gasthaus i Tyskland så låser man ytterdörren på natten. Vi hade redan på kvällen betalat och fått tillbaka våra pass, beredda att åka tidigt, men glömde att fråga om hur man låser upp ytterdörren. Vi letade men lyckades inte hitta rätt nyckel! Det rum som Gene och jag delade hade bara en dryg meter ner till en grässlänt nedanför vårt fönster. Alla samlades därför i vårt rum och kastade ut bagaget, en väska i taget, som kanade så fint ner utmed slänten. Sen hjälptes vi åt att kliva/hoppa ut själva ner för slänten. Det var bara en av många dråpliga händelser som hände under resan. Gene var så uppåt efter denna resa med sin MXDN planer men det dröjde inte länge förrän han gav upp på grund av all politik, krångel, kostnader med mera involverat för att arrangera ett Lag-VM.

Gene och Nancy hade fått sina barn, Tim och Amy, engagerade i arrangemangen ganska tidigt och efterhand fick dom mer ansvar. Tillsammans byggde de upp Red Bud till en otroligt fin anläggning. Att komma till banan var som att komma till en välskött golfanläggning. Tim skötte mycket av banarbetet och var den som ville bygga upp det stora hoppet – LaRocco´s Leap - men Gene ville inte ha det så det dröjde ett tag innan Tim fick sin vilja igenom.
Bilden nedan – Calle och Gene goda vänner under många år!

Även om mina kontakter med Gene var tajta, var jag inte med som rådgivare i utformningen av Red Bud. Givetvis var det så att jag var bollplank i vissa situationer. Vi har alltid varit bästa vänner och jag är mycket god vän med barnen och Nancy än idag, även efter det att Gene hastigt gick bort 2016.

Det måste vara en underbar känsla för Gene, om han tittar ner idag, att se vad Tim och Amy har åstadkommit med Red Bud. De har ju lyckats med att få arrangera Genes stora dröm – Motocross des Nations – två gånger på hans bana i Buchanan, hans egen stora baby!

Gene var unik, för många mig inkluderad, var han en stor teddybjörn. Han hade ett stort hjärta, vi kallade honom Geno. Men för en del andra var hans öknamn Mean Gene, han var en tuffing. Kanske som Håkan Andersson brukar säga, Hård i fejset men lös i magen!

Bilden nedan – Hallman Racing var sponsor redan från den tiden då de första tävlingarna kördes på Red Bud banan!

Hallman Racing var huvudsponsor på Red Bud banan under ett antal år men vi betalade aldrig en enda cent i pengar. Det var bara ett kompis samarbete oss emellan. På den tiden var hela huvudtävlingen bara på söndagen. På lördagen var det amatörtävlingar och då var jag alltid där och skänkte priser, byxor, stövlar, handskar, däck osv. som Gene gav som priser till olika klassvinnare. Detta var som regel under den amerikanska nationaldagen 4 juli samt de internationella Trans-AMA tävlingarna under hösten”.