Håkan Persson                                                                                                                                  

Medlem i Uppsala Motorcykelklubb UMCK 1957 

Tävlade i enduro och isbana

MC-Märken:
Husqvarna 175cc
Triumph Trophy 500cc

Meriter:

Segrare Sivagnsklassen isbana Skutskär 1959

Lite historik om Håkan Perssons MC-bakgrund har vi här inledningsvis hämtat från ”Minnen från Silverpilstiden! av Totte Hallman” under rubriken ”Nostalgi”, dock med vissa ändringar och tillägg gällande Håkan!
Under UMCK veteranernas träff på Sparreholms slott för en tid sedan fanns två av mina bästa vänner och tidigare UMCK medlemmar på plats. Den ena var Håkan Persson – den gemensamma UMCK-nämnaren till att alla veteraner träffades på Sparreholm – den andra Lennart ”Pinnen” Lidén. Båda var UMCK-medlemmar under sena 50-talet men flyttade sedan från Uppsala under 60-talet – Håkan till Västerhaninge och ”Pinnen” till Gävle.
Vi alla tillhörde dock den grupp av MC-åkare som fick sina körkort under ”Silverpilstiden” – den period som fostrade så många duktiga MC-förare runt om i Sverige. Förutom Håkan, ”Pinnen” och jag själv fanns Cenneth Lööf, Göran Pettersson, Lennart Nordström, ”Lappen” Forsberg, förare som alla senare tävlande i SM och VM-sammanhang, plus 15 - 20 stycken andra duktiga MC-åkare i det gäng som höll till inom Viksta, Skyttorp, Österby och Örbyhus-området. Egengjorda crossbanor fanns på alla dessa platser där man kunde träna, testa och utmana varandra. 
Förutom att åka på dessa crossbanor samlades man även på dåtidens Folket Park danser på sommarkvällar och tävlade om att på snabbaste sättet ta sig t.ex. från Vikstas Liljanspark till Ottarsborg-parken i Vendel för att sen fortsätta till Österby Parken på de skogsvägar som man tog sig snabbast fram på! Det blev många timmars mc-åka som alla dessa förare fick i kroppen och som gjorde att alla blev skickliga att hantera sina maskiner. Det finns otaliga historier att berätta om incidenter som inträffade, otäcka tillbud som ibland hände, men som tur var blev aldrig någon allvarligt skadad. Ovan nämnda Håkan och ”Pinnen” var dock båda involverade i vurpor där tydligen någon ”där uppe” var med och såg till att allt slutade lyckligt!
”Pinnen” och Håkan var utomordentliga skickliga och duktiga på att åka mc, likväl som de flesta i det gäng som träffades på kvällar och helger. Så på våren 1957 bestämde sig Viksta & Skyttorpsgänget att det nu var dags att gå med i Uppsala MCK och starta i tävlingen om Nymanpokalen! Vi ville alla, över tio grabbar, testa oss i en riktig tävling och skickade in våra anmälningar. När tävlingen startade så var tyvärr de flesta av oss så heta och ivriga att slå varandra – de övriga tävlande brydde vi oss inte om – så det var inte många av oss som kom fram till målet. De flesta av oss råkade ut för vurpor eller maskinfel med undantag av undertecknad som inte bara slog sina polare utan dessutom vann juniorklassen.
I och med den segern så blev jag ännu mera fokuserad på att träna i motsats till de övriga polarna i gänget som tyckte att – det där med att tävla var väl inte så viktigt längre! Jag tyckte det var synd för flera av de övriga, och speciellt "Pinnen", kunde ibland åka fortare än jag när vi tränade!
Så några år gick och framgångarna för mig fortsatte då jag vann flera tävlingar och fick fabrikskontrakt med Husqvarna. Håkan och "Pinnen" åkte med mig till många tävlingar både i Sverige och utomlands, vi höll ihop som polare och hade kul tillsammans. När vi då träffades pratade vi ofta om Silverpilstiden, om hur vi frös när vi var ute och åkte på nätterna, om hur vi träffade damer, hur ”duktiga” vi var på att åka, om de olika incidenterna som vi upplevt och klarat oss helskinnade ifrån.

Bilden nedan – Håkan på plats och hejar på efter att jag kommer ut först ur startsvängen!


Håkan, som var den av oss som verkligen älskade farten mera än att åka på en gropig crossbana, köpte sig en Triumph Trophy 500cc. Med den kunde han piska oss alla på grusvägarna – han var en mästare att åka fort, ibland lite för fort! Håkan var dessutom den av oss som var bäst på att meka och fixa med sin cykel så han byggde sig snart en sidvagn till sin Triumph – vilket betydde att han ville ha mig som burkslav. Det var många hisnande färder vi gjorde på grusvägarna i Viksta och Tensta för att slipa tekniken – och många var det som hytte med näven åt oss när vi kom i bredsladd mot mötande!
Sandad isbana för bilar och motorcyklar var ett stort söndagsnöje för alla motorintresserade i slutet på 50-talet – och där ville Håkan prova sina färdigheter. De flesta av dessa tävlingar var ”svart-tävlingar” och kördes utan tillstånd av SVEMO. Hade du tävlingslicens och deltog i en sådan tävling kunde SVEMO dra in licensen. Ett stort problem för Håkan eftersom ingen annan än jag tordes åka med honom som burkslav – och jag var ju rädd om min licens!
Men jag ville ju ändock hjälpa Håkan så han kunde vara med och tävla.
Tävlingen han valde att göra sin is-debut på skulle gå på isen vid Skutskär. Mycket folk och många tävlande var på plats så vi höll till lite avsides i depån för att ingen skulle känna igen oss där vi gick med nerdragna mössor! Tävlingen startade och – mycket riktigt – Håkan, med mig som burkslav, åkte med lätthet ifrån alla och vann överlägset. Men jag förstod då att det skulle bli problem när vi sen skulle komma in i depån, få blommor, fotografer mm. så någon skulle kunna känna igen mig och ryktet kunde gå till SVEMO. Enda utvägen för mig var att hoppa ur sidvagnen innan vi kom till depån. Sagt och gjort, jag hoppade ur och smög bakvägen till vår plats i depån medan Håkan blev hyllad och fick blommor och pris!
Bilden nedan – Efteråt hade vi en egen liten prisutdelning för oss själva efter segern!

Som nämndes inledningsvis så flyttade Håkan med sin familj till Västerhaninge och där fortsatte hans tävlande – men nu med andra hästkrafter. För nu var det riktiga hästar som gällde – och alla i familjen var involverade!
Så istället för att som tidigare åka med cross-grabbarna till tävlingar i Sverige och utomlands så styrde Håkan sin stora hästtrailer till tävlingar runt om i Sverige och utomlands för att stötta äldsta dottern Helena. Hon har genom åren utvecklats till en av de bästa ryttarna i Sverige och har varit den ryttare som vunnit flest SM-tecken!
Bilden nedan – Helena Persson på Bonzai H på väg mot sin åttonde SM-titel år 2016!