Per Ohlsson

Tävlade i motocross och tillförlit 1958-1960 sedan 1964-1968 på
HVA 175-250cc och som motionär 1978-1979 på Montesa 250cc

Som stadskille fanns inga andra träningsmöjligheter för mig än att träna på trampcykeln tills jag fyllde 16 år och kunde ta mitt mc-körkort. För mc-förare skulle jag bli! Jag hade följt mina idoler från sidan i flera år. Redan efter ett år kunde jag kvalificera mig till UMCK:s serielag. Min första motocrosstävling skulle bli på Pepparotsbanan i Enköping, 1958 års första serietävling. Jag kommer inte ihåg om jag kände mig nervös, men det var mäktigt att börja inför 3 200 åskådare. Totte vann lilla klassen. Jag slutade på 7:e plats, kommer bara ihåg att det kändes OK.

Under mina tre första år kommer jag inte ihåg om jag hade någon seger men ett flertal andraplaceringar, mestadels placerade jag mig på platserna 2-7. Jag var tillfreds med detta och kanske det är anledningen till att jag inte blev etta.

Support från familj
Jag hade ett bra stöd från familjen som skjutsade mig till tävlingarna, men när vi skulle ända bort till Arboga då tyckte jag att jag skulle samåka med Sivert. När vi kommer fram till tävlingsplatsen och jag tittar på de efterföljande upptäcker jag att de tre närmaste bilarna innehåller min familj och släktingar! Det är ett av de finaste minnen jag har.

T-tävlingar
Med tillförlitlighetstävlingar var det annorlunda. Min första T-tävling skulle bli Stigstråket hösten 1958. Jag vinner tävlingen och i tidningen Race kunde man läsa ”i klassen för B-jun svarade UMCK:s Per Ohlsson för en verkligt tjusig körning och jagade niomilastråket på noll prick. Nämnas bör att grabben tog sig fram med punktering på framhjulet från andra tidskontrollen. Starkt gjort.” Som B-junior och sedan A-junior blev det flera segrar men oftare andraplatser. Jag vet inte hur många andraplaceringar det blev.

Smärtsamt minne
Inför tävlingsåret 1961 hade jag blivit lovad en speciell HVA-250cc. Efter moget övervägande tackar jag nej till detta fina erbjudande. Jag bildar familj och köper hus. Nu hade jag eget garage men ingen motocrosscykel…. Från potatislandet kunde jag se landsvägen där mina gamla konkurrenter/kompisar körde förbi, till och från tävlingar. Det är nog det smärtsammaste minnet under min tävlingsperiod. Jag längtade efter motocross varje dag under tre års uppehåll.

Föreningsbyte
När det var dags för comeback valde jag att byta förening. Jag trodde inte att jag skulle kunna ta en plats i UMCK:s serielag och det gällde ju att få tävlingstillfällen. Återigen hade jag under första året svårt att få ihop seniorpoäng trots flera segrar, men under andra året efter min återkomst gick det bättre: I Gävle vann jag inbjudningsloppet för andra året i rad. Det blev också en del T-tävlingar. I MK Orions hösttävling blev jag totalsegrare, sedan följde ett stort antal andraplatser under dessa år.

Utlandsturné
Jag fick också uppleva två säsonger ute i Europa med några femteplatser. Sammantaget är dessa resor ett rikt minne. I Öst-Tyskland tävlade jag inför 18 000 åskådare, blev bara 12:a, segraren hette Paul Friedrichs.

Andra comebacken
Det blev ytterligare en comeback. Som motionär i Enduro, som Tillförlitlighetstävling numera kallas, jag får låna en Montesa 250cc. Återigen vinner jag den första tävling som jag startade i, sedan minns jag inte mer än att jag höll mig bland de främsta och att jag bröt ett nyckelben med ett kort uppehåll som följd. Deltog väl under två eller tre höstsäsonger.

En dröm från 1961
Som jag har berättat gick jag under mitt första uppehåll med en stor längtan efter en cykel att tävla på. Då träffade jag Nymanslegenden Hasse Bodin. Han frågade om jag skulle köra Rasboloppet, men jag svarade att jag inte har något att åka på.

– Du kan låna min NV-36:a som står körklar i garaget, sade Hasse.

Sugen som jag var tackade jag JA på stående fot, trots att den cykeln började bli omodern, men vad gör man inte!

På natten mellan torsdag och fredag före tävlingen drömde jag följande om loppet som skulle ske:

I varje spår fastnar jag, eftersom DKW-motorn i min cykel är mycket bredare än alla HVA-cyklar som kört före mig. Det upprepas i varje kärr.

Där fick jag en insikt om vad jag skulle tänka på när jag sedan startade på riktigt. Jag undvek alla djupa spår och satsade på den gamla vetskapen att ”där folk står, där är det torrt”. Jag kunde höra stor irritation från publiken efter mig, men det här var min dag, jag brydde mig inte. Detta är en dröm som jag aldrig glömmer!