12 juli 1970, alltså för 50 år sedan åkte jag en crosstävling i Wolgast i dåvarande DDR. Här en berättelse om ett annat land och en annan tid. Klicka på rubriken för att läsa mera!
Bilden – I Öst-Tyskland var man noga med att dela ut ett standar till alla förarna!

Del 1

För det första var ingen lysande ekonomisk affär att åka tävlingen. Endast en liten del av start ersättningen var i västtyska mark, övrig del i öst tyska dito som inte gick att växla till någon västvaluta utan måste förbrukas i DDR. Men jag tyckte det skulle vara kul att tävla där och intressant att se hur det såg ut bakom järnridån.

När vi kör från Sassnitz och svänger av transitvägen till Berlin för att åka mot Wolgast så passerade man minst 3 till 4 st fotbollsmåls stora skyltar med texten: Fel Väg, vänd tillbaka.
I en lång nedförsbacke möter vi en lastbil som spyr ut kolsvart avgasrök i sådan mängd att vi måste stanna. Det blev totalmörkt! Avgasrening fanns nog inte i deras språk. Väl i Wolgast fick vi inte bo på något hotell utan inkvarterades i en sommarstängd internatskola. När vi satt utanför och fikade på släpet kom en kille gående med en transistorradio på armen med radio Luxemburg. Vi kom i slang med honom, han hette Jurgen Reitz och det skulle visa sig att han var son till skolchefen i Wolgast.
Han följde sedan med oss och visade runt, samt var med oss på tävlingen. Bekvämt då han pratade bra engelska. Han föreslog en restaurang för att äta middag och när vi kom dit var den fullsatt. Många barnfamiljer då det var fredagskväll. Vi får vänta sa jag, nej jag fixar detta säger Jurgen och går fram till hovmästaren och pratar med honom och pekar på oss. Han går sedan till ett bord med 2 vuxna och 2 barn, pekar på oss och de får lämna bordet trots att dom inte var klara. Jag frågade, vad hände? Jurgen svarar, jag berättade att ni var från Sverige och skulle åka tävlingen på söndag. Pinsamt, minst sagt!

På lördagen åkte vi tillbaka till samma restaurang, utan Jurgen, bara för att min kompis behövde gå på muggen. Jag sitter i bilen och väntar då kommer en man fram till mig och börjar prata om tävlingen eftersom vi hade släpet med oss. Men så fort ingen människa var utom hörhåll började han prata om situationen i DDR. När någon kom inom hörhåll bytte han samtalsämne till cross, sedan tillbaka till DDR. Han hade varit soldat i kriget och åkt det "berömda" trupptåget genom Sverige. Bl.a. berättade han om semestern. Den var 3 veckor lång, 2 av veckorna skulle tillbringas i en stugby vid kusten. Obligatoriskt! Han var också bestämd att han skulle hjälpa sin dotter att fly från DDR även om han själv skulle dö på kuppen. Han nämnde också att hans syster hade hamnat i Väst Tyskland efter kriget och hon fick besöka honom och varje gång hade hon med sig Castrol Olja till hans Drabant. (liten Östtysk bil). Jag hade ett gäng Castrol mössor i bilen för att ge till tullgubbar för att processen skulle gå smidigare. Jag gav honom en sådan, han blev så glad att han började grina!

Jmf. med när vi hämtade upp Jurgen före tävlingen. Min kompis var in i deras villa, möblerad i exklusiva engelska skinnmöbler. Senaste semestern hade de varit i Spanien. Hans pappa var alltså skolchef.

Bilden nedan - Det fanns dåligt med bilder från resan så vi har lånat in några andra bilder från tävlingar i Öst-Tyskland. Bilden är från Öst-Tysklands Grand Prix 1960. Stig Rickardsson har just vunnit EM-tävlingen före Totte Hallman och Lennart Dahlén - perfekt dominas av svenskarna!

Del 2

Tävlingen: Vi kör in i depån och parkerar. Efter den stund kommer Olof Jardenberg inkörandes. (Det var också sidvagnscross på programmet) Han stannar, kliver ur bilen och slår på ett spelande starkhorn. Full uppståndelse bland publiken. Då måste jag göra samma sak: Mina starkhorn var 7 st. till antalet och spelade " La cocaracha". Vilken cirkus! Fullt kaos runt våra bilar – more-more!

Själva tävlingen minns jag inte så väl, jag vet att jag kom 5:a totalt efter 2 heat, men inte heatplaceringarna. Men en detalj minns jag väldigt väl; Startrakan var lång, lite svagt utför och gick också lite på skrå, lutande nedåt vänster. Avspärrningen mot publiken på vänster sida var stakkäppar och en lina. Banan var jämnast närmast publiken så varje varv så kom man med fullt på 4:an och med vänster ända på styret 20–30 cm från publiken!
Bankett efter tävlingen och efter mycket tjat fick vi en biljett till Jurgen. Samma restaurang som nämnts tidigare. Kompisen och jag i vanlig skjorta och jeans, Jurgen i kostym. Vakten vid entrén tittade inte ens på våra biljetter men skulle inte släppa i Jurgen, trots biljett. Inte förrän vi två sa att då skiter vi i detta så släpptes han in. Han och kompisen drack inte vatten och mjölk utan blev riktigt glada i hatten. Vid prisutdelningen så var 1:an, 2:an och 3:an ryssar och när var av en av dem gick fram så buade Jurgen högt. Jag tänkte, nu går det åt skogen, men inget hände. Jag kom som sagt 5:a och fick i pris en liten summa pengar, förvånande nog D-mark samt en portfölj. Prisutdelaren såg så glad ut när han överlämnade portföljen. Modell: En som min morfar hade som bandyportfölj på 30-40-talet.

Om ryssarna var duktiga crossåkare så var dom här nog ännu bättre att dricka vodka. Likaså deras mekaniker. Jag minns att en av dessa meckar bars ut av fyra andra, en i vartdera benet resp. armar! Mina berömda klubbkompisar som har stor erfarenhet av internationell cross kan nog svara på om detta var normalt för ryssar vid prisutdelningar eller om dom var mer fria denna gång eftersom tävlingen var på för ryssarna, rätt sida av järnridån?

Bilden nedan - Efter att EM-tävlingens två heat var avklarade - bilden ovan - kördes det ett finalheat "Pokal Kalikumpel". Den tävlingen vann Totte Hallman för Rickardsson och Dave Bickers. 1960 års öst-tysk stil på brallorna som prisutdelaren använder!

Del 3

Hemresan. Ett eget äventyr. Först handlade det om att bli av med östtyska mark. Att tanka deras diesel var inget mina be-römda klubbkompisar var imponerade av så det var inte aktuellt, det var endast 10 tal mil till Sassnitz. Vi var in i en urbutik och såg en klocka som skulle stå på ett bord eller i en hylla, den såg för jävlig ut men den hade det högsta priset vi kunde hitta. Vi ville köpa den, butiks-ägaren såg chockad ut och frågade fler gånger, är det sant. Han dansade nog en vinnardans när vi lämnat butiken.

På väg till färjan så får vi punka på släpet! Reservhjul, nej, någon passande slang, nej. Vi letade upp en däcksfirma för att köpa en slang. Fanns inget som passade, antingen till deras Drabant bilar, modell MC-hjul, eller traktor. Vi pumpade upp däcket till 4 kg och körde om-bord på färjan.

Vid ankomsten till Trelleborg var det sen kväll, kanske 7-8 hg kvar i däcket. In på en bensinmack, inget öppet i Trelleborg så vi fick åka till Malmö och ett nattöppet bilgarage med en mack/service. Där fick en ny slang monterad och så iväg mot Uppsala. Varför vi inte istället letar upp ett ställe att sova kan jag inte förstå. Vi hade ingen brådska att komma hem. Men i utkanten av Växsjö orkar jag inte köra länge, kompisen vägrar så vi stannar. Jag har en Merca 180 D när jag monterade starkhornen så hade jag ingen fjädrande kontakt utan det blev en som jag måste stänga av manuellt. Den satt monterad i underkant av instrument-brädan.

Ytterligare en sak, jag inte begriper. Istället för att en lägger sig i framsätet och en i bak-sätet så skall vi sitta i fram men korsar benen så vi sitter/halvligger någorlunda rak. När kompisen skall krångla över sina ben över mina så slår han till strömbrytaren och starkhornen går igång: La cocaracha ljuder högt över villaområdena, det är mitt i natten. Jag far upp och söker vilt efter strömbrytaren, den har gått av! In med handen under instrumentbrädan för i panik slita bort kablarna. Fler och fler fönster tänds upp. En gammal Merca diesel går inte igång utan att glödas först. Det känns som en evighet innan den startar, fler och fler fönster tänds upp. Så äntligen iväg!

Kompisen fortsätter att vägra köra så jag fortsätter, idiot. Några mil söder om Mjölby vaknar jag när vänster framhjul är på väg ner i diket på vänster sida. Jag har somnat vid ratten.
Vi räddas av att vägen är tom på trafik. Vi stannar och fikar på ett nattöppet fik utanför Mjölby. Därefter kör jag nonstop till Uppsala utan att ens blinka en enda gång. Säkert chockad.

Bo Svensson