Genom åren har Classic Bike haft en kul reportageserie där kända förare har berättat om ”Tävlingen som jag aldrig glömmer”! För några månader sedan var det enduromästaren Bengt Gustavsson som berättade om det äventyr han var med om när han, tillsammans med teamkompisen Calle Berggren, lyckades ”besegra” Baja 1000 tävlingen på en Monark 50-kubikare. Här kommer det en mer detaljerad berättelse från Calle Berggren om Baja äventyret. Calle har varit med på flera av UMCK Veteranernas aktiviteter! Klicka på rubriken för att läsa mer om tävlingen!
Bilden – Bengt Gustavsson som tillsammans med Calle Berggren lyckades genomföra Baja 1000 på en 50-kubikare!
Med en guldmedalj i bagaget återvände jag hem till Chicago från 1972 års ISDT i Spindleruv Mlýn, Tjeckoslovakien. Jag var en av förarna i Husqvarnas klubblag och där lyckades jag bli den bästa amerikanska föraren i 250cc-klassen.
Strax efter jag kom hem till Amerika fick jag ett Western Union Telegram från John Olsson på Inter-Trends i Costa Mesa, Kalifornien. Han var officiell importör av Monark Motorcycles i USA och han hade en intressant erbjudande. Monarkfabriken ville att jag skulle åka den mexikanska Baja 1000 tävlingen ihop med en gammal kompis som jobbade som testförare på Monark fabriken. Motorcykeln som vi skulle köra var en 50cc Monark. I Baja 1000, som alltså är 1000 miles = 1600km, kör man med två förare – halva sträckan var. Man tävlar med motorcyklar, 4-hjulingar, buggys och bilar i olika klasser. Snabbast från start till mål vinner. Det intresserade mig inte så mycket till att börja med men när jag fick reda på att man gjort en special utrustad cykel på Monarks Racing-avdelning i Sverige - en 125cc Six Days cykel utrustad med en 6-växlad 50cc Sachs motor portad och inställd som deras Road Racing motor – då lät det verkligen intressant.
Bilden nedan – Så här såg det ut när man blev inbjuden att åka en Monark fabriks maskin!
Det fanns flera anledningar till att Monarkfabriken gav mig erbjudandet, trots att jag var nära slutet av min tävlingskarriär. De visste att jag hade lång erfarenhet av mc-tävlingar, att jag var snäll mot maskinmaterialet, och att jag var lika erfaren som deras egen testförare för Monark, Bengt Gustavsson. Vi båda hade bra förutsättningar att genomföra tävlingen på deras 50cc maskin på ett bra, snabbt och säkert sätt hela vägen till målet i La Paz.
Efter att ha gått med på villkoren med Monark skulle jag träffa bröderna Kurt och Bengt Gustavsson i San Diego under en vecka före starten av tävlingen för att förbereda allt och speciellt jobba med inställningarna på 50cc motorn. Efter att vi testat med att kört full gas på en landsväg, så hårt att motorn till och med hade skurit ett par gånger, hittade Bengt äntligen en förgasarinställning som var rätt. Vi kunde köra full gas hela tiden utan att motorn skar.
1972 fanns det inga riktiga vägar på Baja halvön förutom en kort sträcka söder om Ensenada och från Villa Constitución till LaPaz i södra delen av Baja. Bara att ta sig in i de centrala delarna av Baja halvön är ett äventyr minst sagt och ska man dessutom tävla på de dåliga vägarna är det naturligtvis en ännu större utmaning.
Eftersom jag hade tidigare erfarenhet av Baja, då jag hade varit där flera gånger, ville Monark gruppen att jag skulle ta med Kurt och Bengt halvvägs ner på Baja halvön. De behövde bekanta sig med vägarna och terrängen eftersom båda två skulle köra den första delen av loppet, Bengt på 50cc och Kurt på en 125cc.
Testkörningarna som vi gjorde var cirka en vecka före loppet. Jag flög ut till San Diego för att göra testerna och sedan tillbaka till Chicago för att jobba. Sedan återvända jag dagen före tävlingen. Inter-Trends/Monark betalade för allt - flyg, hotell m.m. och för besväret, nöjet eller rättare sagt äventyret fick jag US$ 2.000,00 vilket var en hel del pengar 1972.
Vi tillbringade ett par dagar där nere i Baja och testkörde vägarna med varsin Monark 125cc Sixdays cykel tills Bengt och Kurt var nöjda och hade gjort tillräckligt med anteckningar om de olika vägvalen som måste göras, allt för att undvika att åka fel under loppet. Just detta års Baja 1000 kan ha varit den längsta tävlingssträckan man någonsin körts i Baja. Tävlingen började i Mexicali och följde den östra sidan av halvön för att sedan passera över till Mike's Sky Ranch på den västra sidan av Baja, därefter ner genom Punta Prieta och vidare till El Arco, då var man halvvägs. Från El Arco var det den vanliga vägen till San Ignacio, La Purisima, Villa Constitucion och sedan hela vägen ner till målet i La Paz – 1600 km från starten.
Bilderna nedan – Bröderna Bengt och Kurt Gustavsson till vänster, Calle Berggren till höger testar banan innan tävlingen!
Jag hade aldrig varit söder om El Arco tidigare och uppenbarligen hade jag därför ingen kännedom om de olika vägvalen, speciella markeringar som man bör känna till, eller ställen som var farliga, på den andra delen av tävlingen ner till La Paz, den del som jag skulle köra under natten. Jag försökte hitta allt som fanns att läsa om just det avsnittet av tävlingen. Jag hade också ett mycket långt samtal med min gode vän Malcolm Smith som berättade utförligt vad jag skulle se upp med gällande vissa vägval, samt vissa speciella platser där man måste vara uppmärksam och som jag måste memorera, speciellt där vägarna ute i ökenområdet delade sig.
Jag skulle bl.a. komma ihåg att när jag kom till en plats där vägen delade sig, där skulle det ligga en stor sten på ena sidan, endast utmärkt med färg, inga pilar eller markeringar, där skulle man svänga in. Och, i utkanten av San Ignacio låg en kyrkogård och när man kört förbi den var man tvungen att göra en skarp sväng. Jag spelade in hela samtalet med Malcolm på en kassettbandspelare och lyssnade på hans råd, om och om igen, under dagarna fram till loppet.
Vi var fast beslutna att genomföra tävlingen oavsett vilka problem vi skulle råka ut för så därför förberedde vi oss med nödvändiga reservdelar som vi packade i en ryggsäck. Vi packade ner cylinder, kolv komplett med ringar, komplett tändsystem, kedja, flera tändstift och luftfilter, plus ett litet sortiment av bultar och muttrar och naturligtvis verktyg. Det var tungt, men ändock inte så jobbigt att bära i en ryggsäck.
Tidigt på morgonen då Baja1000 tävlingen skulle starta flög jag till startplatsen i ett gammalt enmotorigt Piper Tri-Pacer flygplan ifrån El Cajon till Mexicali där Bengt och Kurt väntade vid startplatsen. Efter att ha sett när grabbarna gav sig iväg från startrampen skulle Kurts co-rider Ingemar Österberg och jag flyga ner till El Arco. Det visade sig bli en något annorlunda upplevelse. När vi skulle starta från Mexicali med den pilot som John Olsson hade anlitat, visade det sig att han aldrig varit i Baja tidigare. Och när han gav oss ett par kartor och bad oss hjälpa till att navigera, förstod vi att det skulle bli en spännande resa.
Han flög på låg höjd och vi var tvungna att hjälpa honom att identifiera byar och andra föremål som vi kunde hitta på kartan. Efter ett tag landade vi på en dammig landningsbana bredvid en liten by (jag minns inte namnet) vid stranden på Bajas östkust och taxade upp till en liten bar med matställe där vi kunde äta och dricka samt göra ett välbehövligt toalettbesök.
Innan vi kunde åka vidare behövde vi fylla på bensin. Vi fick själva hand pumpa bensinen från ett 195 liters fat. För att filtrera bränslet använde vi ett sämskskinn och när det var klart lämnade vi byn. Vi fortsatta att navigera oss sydväst in mot inlandet och slutligen såg vi massor av fordon parkerade vid El Arcos tävlingsområde. Vi cirklade runt området ett par gånger för att hitta landningsbanan. Även här var landningsbanan bara en dammig grusväg med stenar och kaktusar vid kanterna av landningsbanan. Vi lyckades ändock göra en bra landning på grusvägen och plockades upp och fördes in i depåområdet några timmar innan de första förarna skulle anlända.
Medan vi väntade på att vår respektive lagmedlem skulle komma in i depå området förberedde vi oss med att göra ordning en service plats där vi skulle kunna meka med cyklarna. All service måste göras innan Ingemar och jag skulle ta över cyklarna för att köra den kommande nattetappen. Eftersom min etapp beräknades ta cirka 12 timmar, och det mesta skulle ske i nattens mörker, hade jag utrustat mig med en pannlampa som var fasttejpade på min hjälm med en sladd ner till batteri delen som jag hade i jackfickan. Allt väl förberett så att jag vid behov skulle kunna meka med cykeln med båda händerna.
Kurt Gustafsson anlände till El Arco på sin 125-kubikare med en Sachs motor som skramlade oroväckande mycket. Vi konstaterade direkt att svänghjulet inte bara hade lossnat utan även spruckit, det var ett mirakel att motorn ens fungerade. Vi fixade snabbt fram ett nytt tändsystem men det visade sig att det inte gick att byta.
Krysskilen till svänghjulet hade gått av och centrumet på svänghjulet hade "svetsats" fast på axeln. Vi försökte på alla sätt att få det att lossa men det var omöjligt. Som tur var så fick vi hjälp av en gammal kompis, Kenth Öhlin, som vid den här tiden 1972 arbetade som mekaniker för Husqvarna. Han noterade vårt problem och erbjöd oss att ta över cykeln till Husqvarnas servicebil där han hade svetsutrustning. Där tog han en skärbrännare och gradvis skar bort bit för bit av svänghjulets centrumdel medan vi samtidigt höll våta trasor mot vevhuset för att skydda tätningar etc.
När lågan på skärbrännaren var 1-2 millimeter från axeln så lossnade till slut centrumdelen på svänghjulet när vi knackade på den med en hammare. Som tur var så var den koniska delen av axeln inte speciellt skadad. Efter rengöring och slipning med smärgelduk plus Loctite drog vi åt svänghjulsmuttern extra mycket. Efter servicestoppet, som tog ca ½ timme, hoppade Ingemar på cykeln och blev tillsagd att stanna ett par gånger under natten för att efterdra svänghjulsmuttern. Kenth var en mycket skicklig och smart mekaniker redan i unga år.
Bengt och hans 50-kubiks Monark hade en säker och bra resa ner till El Arco. Han hade bara stannat en gång för att byta luftfilter och en gång för att hjälpa ett amerikanskt Monark Team som hade problem med strålkastaren. Trots dessa två stopp, som tog totalt en ½ timme, anlände Bengt till El Arco runt 22:30. Efter tankning och kontroll av ekrar, bultar, muttrar, svänghjuls-muttern, byta filter och få på mig ryggsäcken med alla reservdelar, var jag redo att ge mig iväg.
Jag startade från El Arco runt 23:00 då den mörka natten redan hade sänkt sig över Baja halvön. Den lilla 50-kubiks motorn brummade på riktigt bra under natten. Det var full gas för det mesta och jag var bara tvungen att hela tiden växla upp eller ner beroende på vägens beskaffenhet. Det gällde att hålla ett högt varvtal på motorn då den road racing trimmade motorn tappade ork så fort varvtalet gick ner. Bara två gånger under natten blev jag osäker om jag var på rätt väg. Första gången det hände stannade jag och slog av motorn för att lyssna efter motorljud och om jag kunde se ljuskäglorna från någon annan motorcykel eller bil komma farande i nattmörkret. Det tog bara 5-6 minuter innan jag såg några lampor komma guppande upp och ner i fjärran. Ett par minuter senare kom då en buggy dånande förbi mig. Det var bara att kicka igång cykel och följa efter buggyn.
Andra gången var det värre, för då var jag faktiskt riktigt vilse då jag hade åkt ut i sank och mjuk/dyig mark utmed vattnet. Det var så mjukt att cykeln började gräva ner sig så jag måste snabbt hoppa av och springa bredvid cykeln samtidigt som jag måste vända om för att komma tillbaka på fast mark. Tydligen hade jag varit på väg rakt ut i en sjö i den becksvat natten och jag hade tur som inte fastnade. Senare under natten bytte jag tändstift, eftersom jag märkte att motor misstände ett par gånger, samt att jag samtidigt justerade kedjan. När det var fixat kunde jag fortsätta utan ytterligare problem mot målet.
Samtidigt som dagsljuset började komma på morgonen kom jag ut på en asfalterad väg in till byn Villa Constitución. Då ser jag plötsligt ett litet flygplan som flyger lågt över mig ett tag för att sedan landa bredvid vägen där vi hade en depå för service och bensin. I flygplanet satt Gunnar Andersson från Volvo i Sverige som hjälpte till med bränsle och förfriskningar vid depåstoppet. Gunnar, som tidigare var toppförare i rally sammanhang, var nu ansvarig för racingavdelningen för Volvo. Han erbjöd sig hjälpa till så att jag skulle ta mig till slutmålet. Jag kände Gunnar redan tidigare genom min pappa så när han identifierade mig från luften bestämde han sig för att följa mig ett tag för att se att allt var okej innan de landade intill vägen.
Vid detta depåstopp bytte jag tändstift, justerade kedjan, nytt luftfilter och tankade innan jag gav mig iväg på den sista delen av tävlingen som kördes på asfalt hela vägen in till La Paz. De sista 1-2 timmarna in till La Paz var tuffa eftersom jag blev trött och sömnig då solen, tidigt på morgonen, sken rakt in i mina ögon. Även motorn visade tecken på trötthet då den lilla kolven och kolvringarna var utslitna plus motorn hade tappat kompression. Motorn var inte stark nog för att köras på 6:e växeln under en längre tid utan jag var tvungen att varva upp motorn på 5:e växeln, sen växla till 6:e och köra några hundra meter, växla ner till 5:e växeln igen och börja om. Det blev tröttsamt att köra cykeln på detta sätt samtidigt som man var tvungen att ligga platt mot tanken för att minimera luftmotståndet. Jag blev verkligen glad då jag såg La Paz dyka upp i fjärran.
Bilden nedan - Calle Berggren beredd att starta i ISDT när tävlingen gick i Amerika 1973!
Jag körde in i målet i La Paz strax före middagstid efter att Bengt och jag hade avverkat tävlingen på en total tid av 27 timmar 48 minuter och 35 sekunder - trots våra små incidenter under vägen. Vi var alla glada och nöjda med den tiden som placerade oss på en 6:e plats i 125cc klassen.
Jag delade rum med min gamle vän Ron Bishop som slutade 2:a totalt med co-rider Don Bohannon. Efter välbehövlig vila och en dusch gick jag, tillsammans med Gunnar Nilsson (som var totalvinnare av tävlingen tillsammans med Rolf Tibblin) och Parnelli Jones och åt middag på hotellets restaurang.
Efter mer firande på kvällen var det dags för sängen. Följande morgon flög jag tillbaka i det gamla Tri-Pacer planet upp till El Arco. Där plockade vi upp ytterligare två passagerare samt delar och utrustning från vår service depå. Efter att vi lastat allt genom att klämma in grejor även mellan sätena plus att vi hade prylar i våra knän var det dags att ge oss iväg. Men på grund av den tunga lasten kunde vi inte få upp tillräckligt med fart för att planet skulle kunna lyfta över kaktusarna i slutet på den dammiga startbanan. Vi var tvungna att lämna kvar några tältsängar, sovsäckar mm. som vi hade använt några nätter tidigare. Efter det tredje försöket lyckades vi i alla fall komma upp i luften och var då på väg till Mexicali för att där ta oss vidare genom tullen in till USA. Förmodligen var det några mexikanare som blev glada då de hitta de prylar som vi lämnat efter oss. Efter att vi passerat tullen flög vi till El Cajon, CA där jag liftade till San Diego flygplats för att flyga tillbaka till Chicago för mitt jobb som chef på Hallman Racing East. Tyvärr kunde jag själv inte delta på prisutdelningen och festen i La Paz. Men mina lagkamrater deltog i festligheterna efter loppet och flög sedan tillbaka till San Diego dagen efter.
Det var ett strålande resultat av Monark som kunde stoltsera med att alla deras lag tog sig hela vägen till slutmålet i La Paz. Dessutom placerade sig alla fyra lagen bland de tio första i resultat listan.
Resultat av 125cc-klassen:
Förare Märke Tid
1. Steve Hurd & Eric Jensen DKW 125cc 22.08.38
2. Kurt Gustavsson & Ingemar Österberg Monark 125cc 24.58.42
3. Bruce Baron & Rob Norgaard Honda 125 25.32.32
4. Ron Stacey & Preston Gerber Monark 125cc 25.50.25
5. Jim Bringhurst & Bob Brownell Yamaha 125cc 26.11.53
6. Bengt Gustavsson & Carl Berggren Monark 50cc 27.48.35
7. Tom Garner & Corky Behrle DKW 125cc 27.49.30
8. Terry Clark & Mitch Mayes H-D 125cc 28.18.38
9. Dick James & John Grader Suzuki 125cc 29.34.55
10. Bobby Wilson & Lynn Wilson Monark 125cc 34.01.25
Total vinnare:
1. Rolf Tibblin & Gunnar Nilsson Husqvarna 450cc 19.19.30
2. Ron Bishop & Don Bohannon Suzuki 400cc 20.56.29
Och här är reportaget som fanns i Classic Bike!