Motocross och T (Enduro) minnen från 60 och 70-talet, skrivet av Bo Svensson. 

Vad jag har förstått finns det många läsare av vår hemsida som inte är från Uppsala och då främst förknippar Uppsala MCK från 60 och -70 talet till vad de läst om mina mer berömda klubbkompisar. Därför tänker jag bidra med några avsnitt nostalgi utifrån en mer ordinär cross/T-åkares perspektiv.

Om ni är intresserade kan ni under fliken ”Medlemmar” hitta en info om något vad jag åstadkom på tävlingsbanorna. När man tittar så långt bakåt i tiden så är det starkaste minnet; kamratskapen. Denna fantastiska kombination av konkurrenter och kompisar som fanns inom MC-sporten.  

Del 1.  Konkurrenter och kompisar. 

På 60-talet fick man inte börja tävla förrän man fyllt 16 år och fått körkort på lätt MC. De gjorde att man innan MC-karriären hann utöva andra idrotter, i mitt fall främst fotboll och ishockey. Som liten grabb hade jag likt andra grabbar jagat autografer av elitspelare inom dessa bollsporter. Många av idrottsmännen var dryga och stöddiga och skulle minsann inte skriva autografer till tjatiga snorungar. Som barn levde man i nuet och då skaffade man sig den uppfattningen, elitidrottsman = otrevlig typ ! 

På sommarloven bodde jag i Ärentuna, utanför Uppsala, och där fanns ett nerlagt grustag som fungerade som träningsbana för crossåkare. Så fort det knattrade där så kastade vi oss smågrabbar upp på cyklarna för att hoja dit och kolla. Vid detta tillfälle tror jag att jag är 11 år, alltså 1957. För första gången ser jag en kort kille på en Maico som åkte betydligt fortare än alla andra. Direkt frågar man de större killarna: vem är han där? Lelle Dahlén blev svaret. När jag kom hem berättade jag för min pappa; jag såg Lelle Dahlén i gropen idag, fan så fort han åkte! Ja, det förstår jag svarar pappa, han är ju en av Sveriges allra bästa motocross förare. Vad underligt tänker 11 åringen (jag alltså). Elitåkare och han var ju jätteschysst, han pratade ju med oss småkillar och till och med frågade mig vad jag hette! Jag får alltså ett första prov på denna kamratskap 5 år innan jag själv börjar tävla ! 

Andra gången det blev påtagligt var när jag som 14 åring tappade Siverts cylinder i golvet. (Den episoden har jag skrivit om tidigare). Dom sekunderna när Sivert kollade cylindern var det hittills längsta i mitt liv. När den befanns hel så släppte spänningen och jag tror jag skakade av nervositet. Jag sa till Sivert; fan vad klumpig jag var. Han tittade på mig och sa, Nej Bosse, vi var klumpiga, jag har också en del i detta. Snacka om schysst elitidrottare. Som läsare kan man ju tänka, lätt av honom att säga när allt gick bra. Nej, säger jag, jag har varit klubbkamrat med Sivert sedan dess och han är så där schysst. 

På hösten 1965 när jag körde en T (Enduro) tävling kom jag att åka ihop med Rolf Tibblin.Jag hade givetvis problem att hänga med honom men lyckades ändå följa honom ett helt varv. Det blev att vi pratade med varandra vid kontrollerna och jag fick beröm av honom(!). Jag hade ju börjat tävla på hösten -62 och jag hade sedan 1964 varit  A- (elit) förare i T. 

Men motocross hade jag börjat med 1965 så på våren 1966 är jag fortfarande junior och skulle åka i ett juniorheat i samband med 500 SM. Efter träningen upptäcker jag att tanken spruckit i framkant så bensinen sipprar ut. Rolf Tibblin, då dubbel världsmästare i cross och 3-faldig Kåsasegrare går förbi upptäcker mig och kommer fram och hälsar. Han ser samma sak och säger. ”Om du drar cykeln till svetsen så skall jag hjälpa dig att löda tanken”. Tack säger jag och fortsätter. ”Skall jag tömma ut soppan”? Nej säger han, fyll fullt! Han hade väl jobbat i pappans skrotfirma och skurit bensintankar förr. Jag gjorde som han sa och han lödde och det brann! Jag tror att han och jag var ensamma i depån. Jag, junior från Uppsala MCK - han världsmästare från Upplands-Väsby MK. Snacka om schysst elitåkare! 

Jag minns också att i slutet av 60-talet och början på 70-talet så var vi 12-15 st crossåkare från Uppsala som var ett enda stort kompisgäng. Vi tävlade mot varandra, vi tränade tillsammans,  vi träffades på danser, fester etc. och hade kul ihop. Vi representerade  fem olika föreningar: Uppsala MCK, SMK Uppsala, Funbo MS, Rasbo MK, Sala MSK. 

Jag köpte för 3 år sedan en 350cc off-road hoj med avsikt att leka lite hemma i grustaget för att uppleva lite gamla minnen från förr. När jag första gången körde hem hojen från Uppsala så tyckte jag direkt att åka på väg var som att åka en transportsträcka under en T-tävling, tråkigt, skakigt och kallt. Det blir roligare i skogen och gropen tänkte jag. Efter en tre-fyra ½ timmars pass i grustaget så förstod jag det inte var själva MC-åkat som man minns så starkt. Det var man färdig med. Det var alla kompisar och kamratskapen man fick under den tiden som man minns. 

Jag lyssnade i vintras på Niklas Wikegård när han i Hockeykväll på TV berättade att han som ung och ny i Brynäs A-lag stod och pratade med en kille i det andra laget i samband med uppvärmningen inför en match. När de kom in i omklädningsrummet kom Stig Salming, Börjes bror, fram till honom och tog ett stadigt tag i nacken på Niklas och sa; snacka inte med motståndarna! 

En målande beskrivning mellan att vara motorcykelåkare och spelare i en bollsport.  

{mosimage}

Fortsättning följer....... 

Det är så här hojen används som mest nu för tiden -skjutsa barnbarn!