Minnen från Silverpilstiden! Av Totte Hallman
Under UMCK veteranernas träff på Sparreholms slott för en tid sedan fanns två av mina bästa vänner och tidigare UMCK medlemmar på plats. Den ena var Håkan Persson – den gemensamma UMCK-nämnaren till att alla veteraner träffades på Sparreholm – den andra Lennart ”Pinnen” Lidén. Båda var UMCK-medlemmar under sena 50-talet men flyttade sedan från Uppsala under 60-talet – Håkan till Västerhaninge och ”Pinnen” till Gävle.
Vi alla tillhörde dock den grupp av mc-åkare som fick sina körkort under ”Silverpilstiden” – den period som fostrade så många duktiga mc-förare runt om i Sverige. Förutom Håkan, ”Pinnen” och jag själv fanns Cenneth Lööf, Göran Pettersson, Lennart Nordström, ”Lappen” Forsberg, förare som alla senare tävlande i SM och VM-sammanhang, plus 15 - 20 stycken andra duktiga mc-åkare i de mc-gäng som höll till inom Viksta, Skyttorp, Österby och Örbyhus-området. Egengjorda crossbanor fanns på ett flertal platser där man kunde träna, testa och utmana varandra. Förutom att åka på dessa crossbanor så samlades man även på dåtidens Folket Park danser och tävlade om att på snabbaste sättet ta sig t.ex. från Vikstas Liljanspark till Ottarsborg-parken i Vendel för att sen fortsätta till Österby Parken på de skogsvägar som man tog sig snabbast fram på! Det blev många timmars mc-åka som alla dessa förare fick i kroppen och som gjorde att alla blev skickliga att hantera sina maskiner. Det finns otaliga historier att berätta om incidenter som inträffade, otäcka tillbud som ibland hände men som tur var blev aldrig någon allvarligt skadad. Ovan nämnda Håkan och ”Pinnen” var dock båda involverade i vurpor där tydligen någon ”där uppe” var med och såg till att allt slutade lyckligt!
”Pinnen” och Håkan var utomordentliga skickliga och duktiga på att åka mc, likväl som flera i det gäng som träffades på kvällar och helger. Så på våren 1957 bestämde sig Viksta & Skyttorpsgänget att det var dags att gå med i Uppsala MCK och starta i tävlingen om Nymanpokalen. Vi ville alla, över tio grabbar, testa oss i en riktig tävling och skickade in våra anmälningar. När tävlingen startade så var tyvärr de flesta av oss så heta och ivriga att slå varandra – de övriga tävlande brydde vi oss inte om – så det var inte många av oss som kom fram till målet. Alla råkade ut för vurpor eller maskinfel med undantag av undertecknad som inte bara slog sina polare utan dessutom vann tävlingen!
I och med den segern så blev jag ännu mera fokuserad på att träna i motsats till de övriga polarna i gänget som tyckte att – det där med att tävla var väl inte så viktigt längre! Jag tyckte det var synd för flera av de övriga, och speciellt "Pinnen", kunde ibland åka fortare än jag när vi tränade!
Så några år gick och framgångarna för mig fortsatte, jag vann flera tävlingar och fick fabrikskontrakt. Håkan och "Pinnen" åkte med mig till många tävlingar både i Sverige och utomlands, vi höll ihop som polare och hade kul tillsammans. När vi då träffades pratade vi ofta om Silverpilstiden, om hur vi frös när vi var ute och åkte på nätterna, om hur vi träffade damer, hur duktiga vi var på att åka, om de olika incidenterna som vi upplevt och klarat oss helskinnade ifrån – och speciellt "Pinnen" – tyckte det var synd att han inte fortsatte att tävla.
Bilden visar Håkan Persson som hejar fram mig efter jag tagit starten i en tävling på Jumkilsbanan! 
För ”Pinnens” del var det just en ordentlig vurpa som resulterade i att han slutade åka mc. Hans föräldrar ville inte att han skulle åka mera efter en våldsam vurpa som han gjorde vid järnvägsövergången vid Skyttorps station. Utan hjälm skulle ”Pinnen” bara ta sig ”en sväng” på sin Silverpil. När han sedan på väg hem passerade järnvägsövergången, bara 100 meter kvar fram till där han bodde så hände det! I en fart - förmodligen ”något över” tillåten hastighet - slog framfjädringen igenom mot järnvägsspåren med resultatet att staget som höll framskärmen brast, skärmen föll ner och låste framhjulet! ”Pinnen” flög som en kamakazi pilot rakt över styret och landade med huvudet före på asfalten. Resultatet blev en kraftig hjärnskakning, ordentligt sönderskrapat ansikte, armar och ben och en ambulanstransport till Akademiska Sjukhuset!
Själv tyckte även jag att det var tråkigt att han inte kunde åka mer, speciellt då jag visste hans kapacitet. Dessutom visste jag ju att han så gärna ville tävla! Så vad gör man då? Nymanpokalen 1959, som då var en stortävling och ingick i SM-serien, skulle snart köras. Då gav jag ”Pinnen” följande erbjudande: Jag gör i ordning min träningscykel, fixad och preparerad, tankad och klar. Jag anmäler dig till tävlingen, du kan förse dig med allt du behöver av mina grejor – för dig är det bara att sätta dig på cykeln och köra! Före tävlingen hade jag även ett förmaningstal att ”ta det bara lugnt, åk din takt, förivra dig inte så räcker det till seger”!
Och det jag vetat sedan länge om hans kapacitet som duktig mc-förare blev besannat. "Pinnen" vann juniorklassen överlägset – och jag själv vann stora SM-klassen och Nymanpokalen! Det var två stolta polare som åkte hem efter den tävlingen. Men någon mer motorcykeltävling blev det inte för ”Pinnen” – han hade dock fått bekräftelse på att han var en duktig mc-åkare!
Nedan en bild från UNT-Sporten. En stolt och nöjd Lennart ”Pinnen” Lidén efter segern i juniorklassen i Nymanpokalen!
