Del 4. Själva MC-karriären, 1968 - 1975

1968. Året då allt började lossna samtidigt som det gick åt skogen. Till och med söndagen den 19:e maj hade jag åkt 13 tävlingar i T, cross samt isbana. Jag hade 6 st 1:a platser, 4 st 2:a platser, 1 st 5:e plats (SM-deltävling i T) samt 2 st brutna lopp.

När jag började tävla gjorde jag en deal med min mamma. Jag skulle själv tvätta; stövlar, crossbyxorna, T-stället samt hjälmen. Övriga kläder tvättade hon.När man vaknade på söndagen den 19:e maj trodde man inte sina ögon, 5 cm snö !! Det smälte bort men ni förstår hur skitig crosstävlingen blev. Att göra ren stövlarna var jobbigt (typiskt kille) och när vi skulle träna på tisd. 20:e maj så tänkte jag slippa det och åkte i gummistövlar. Nästan på en gång slog jag bort klacken på stöveln men fortsatte ändå. Resultatet blir att jag i ett hopp halkade av fotpinnen och blev liggande raklång över hojen med sträckta armar. Ni hajar vad som händer. Det blir full gas och innan jag förmår mig släppa taget så är farten hög, nyckelbenet av ! Skit, jag som var i högform !  

Skadan i sig är väl inte speciellt allvarlig, tävlingsuppehållet betydligt värre. Började träna i gropen efter två veckor, det gjorde ont som f-n. Bet ihop och gjorde comeback 16:e juni, 3:a. OK, Nästa race, 30/6 Storvik sandbana, ledde efter fem varv, sladdar stopp i en kurva med highsider som resultat, nyckelbenet av igen !!

Efter comebacken gjorde jag ett antal hyfsade tävlingar och en riktigt bra, säsongs-avslutningen i Sala som jag beskrivit på infosidan. Jag tävlade ytterligare sex säsonger och gjorde en del bra race men den känslan, det självförtroende och den mentala styrkan som fanns på vårsäsongen fram till första skadan, det kom aldrig riktigt igen. Jag kunde inte alls då och kanske inte nu heller fullt ut förklara varför. Det var ju inga speciellt svåra vurpor, jag har gjort betydligt värre, skadorna inte heller allvarliga men någonting försvann.

1969. Första året som A (elit) förare i cross ! Jag hade ju min elitklubbkompisar, jag hade åkt blandade heat med både A- och B- förare så jag visste att det gick fort. Nu skulle jag åka min första tävling med enbart A-förare, snöcross i Nacka. Startkurvan, svag doserad högerkurva, vem är först in i svängen - jo Svensson! Ni som själva har åkt cross vet att man ganska tidigt på startrakan känner på sig hur man ligger till. Jag tar den här starten tänker jag, brakar in i vallarna som finns i kurvan, pang !, pang ! På yttern om mig kommer en åkare med sådant nedlägg att hans gashandtag slår i mitt underben, samtidigt på insidan ytterligare en med sådan fart att hans kopplingshandtag slår i min högra underarm !! Minns jag rätt var det Totte till vänster och Staffan Eneqvist till höger. (Staffan är jag säker på) Ut ur svängen var jag kanske 10:a-11:a. Det tog alltså max. 10- 15 sekunder att uppleva skillnaden mellan ett fullt elitheat och ett juniordito!!

Därefter åkte vi, ett antal förare från några olika klubbar (kompisandan igen), på ett vinterträningsläger till Vålådalen för att konditionsträna. Vi hade bara löparskidor med oss men skulle naturligtvis prova slalombacken ändå. Jag hade hunnit ner och står och tittar upp i backen när några av oss dårar kommer farande utför, samtidigt passerar ett antal åkare på tur tvärs över backen. Att svänga med löparskidor i en slalombacke är inte lätt för att säga , nästan omöjligt. Att det inte blev en dunderkrock när våra dårar passerade igenom denna rad åkare är bara guds försyn. När dessa kommer ner på bromsplan har Lelle Dahlén sådan fart att han passerar över snövallen och hamnar under en bil. När vi senare äter kvällsmat står det på en stor svart tavla i foajen: Stötloppsåkning i slalombacken, strängt förbjuden !!

Vi skulle tävla också, bla. i trekamp. En gren var störtlopp i en backe lite vid sidan om, där var det OK. Totalsegraren, Ampe, Anders Persson (vår ordf. i Vet.föreningen) passerar mållinjen i störtloppet, vågrätt på c:a 1 meters höjd och plöjer med ansiktet först ner i snön. Som en snögubbe reser han sig upp, blödande från ett sår över ena örat och säger: Vad hade jag för tid ?

Vi skulle prova denna backe med pulka också, två och två. Jag min dumma jäkel skall åka ihop med Cenneth Lööf, elitåkare från Göta MS. Även denna backe slutade med ett bromsplan, stor snövall och bakom där bilparkering. Vi kommer farande ner på bromsplan i hundra blås (kändes det som) det fanns inga bromsar på pulkan, då skriker Cenneth, vi hoppar över bilarna! Då kastar sig Svensson ur pulkan med en jättevurpa som följd. Vi hade nog snö precis överallt. Sådana vildar umgicks man med och tävlade mot !!

I alla oss karlar finns en liten pojke. I början på 70-talet var det poppis bland oss MC-åkare att ha starkhorn monterade i bilen, allra helst en som kunde spela en låt. Jag hade själv ett sådant, inköpt i Italien, 7 st horn och en kompressor och låten var "La Cocaratza". De var förbjudna så under besiktningen var de urkopplade. När besiktningskillen ser dessa så säger han, vad är det där? De är trasiga svarar jag. Det tror jag inte på, spela en gång så skriver jag i protokollet att de är ur funktion. OK, motorhuven uppe, lägger kablarna på batteripolerna, vilket jävla liv. Det är en stor besiktningshall, kanske 30-35 st karlar där inne. En gång till! Ny truttilut och nu är alla 30-35 karlar runt bilen. Alla; en gång till! Ytterligare en spelning men nu måste jag säga, det räcker, jag känner att tinnitussen är nära, jag står ju lutad över batteriet.

Senare på vårsäsongen under ett SM-kval i Linköping får jag på startvarvet, karriärens andra stora sten mitt i ansiktet. Denna gång blev jag svartflaggad för att jag blödde som en gris. På sjukan sa doktorn: Kolla, så drog han ut underläppen och stoppade ett instrument rakt igenom ett hål under läppen. Konstigt nog klarade jag alla tänder.

Senare på hösten har tidingen Racing en startbild från en tävling tagen lite från ovan så man ser i stort sett alla 30 förare, en med munskydd - Svensson! Jag spelade bandy på vintrarna och där var munskydd obligatoriskt. Jag tog det och limmade fast tryckknapparna på hjälmen. Först i landet !! Några år senare var det regel av inom crossen. All utveckling inom säkerhet sker genom olyckor.

Jag måste också nämna (igen) att vi detta år tog vårt första Lag SM-Guld i T. Man kunde alltså titulera sig Svensk Mästare som kändes väldigt kul och man var lite, lite närmare sina toppåkarekompisar i klubben.

1970. Körde mina första utlandstävlingar i cross bla. i Mongay Spanien varifrån denna historia utspelar sig. Ni som är lite äldre vet hur en Fiat 600 såg ut. Ungefär lika liten som en Ford Kia eller dyligt. Fiaten kunde också var utrustad med taklucka som bestod av en sufflet som sköts bakåt och hålet blev nästan lika stort (litet) som taket. In på förarparkeringen kommer en dylik Fiat 600. Ur bilen kliver 4 st killar, bara det en prestation att få plats. Takluckan är öppen och nedstucken genom den står crosscykeln med framhjulet nedåt!! Jämför detta transportfordon med dagens truckar, speciellt från USA.

Vi försvarar vårt lag SM-Guld från 1969 så nu är man alltså dubbel Svensk Mästare. Kul !

1971. När man ser på detta i efterhand kan man nog konstatera att här börjar karriären gå utför, dels pga en negativ sak, dels pga en glädjande sak. Negativt först. 1:a Maj i Kamp Lintford i Tyskland gör jag karriärens värsta vurpa när jag med full gas på högsta växeln slår runt framlänges. Konstigt nog blev det ingen större skada annat än en trasig menisk. Men det räckte. På den tiden fanns inga idrottsläkare utan det var vanlig ortopedkö som gällde. Att operera menisken då var en stor sak, hela knäet uppskuret och sedan tre månader med gips från fot till höft. Jag lyckades tjata mig före i kön men när operationen skulle utföras hade jag ett litet skrubbsår på knät, med infektionsrisk som följd så det var bara att åka hem med sitt trasiga knä. Det gick bra att åka hoj men inte att löpa, åka skidor etc. varför det inte gick att konditionsträna.

Den glädjande saken var att jag blev pappa för första gången i juni. Det är ju en av livets stora händelser men naturligtvis inte optimalt för en fattig crossåkarens karriär när man helt plötsligt inte bara kan leka utan man har ansvaret för flera personer. Även här har MC-sporten en inblandning och det är Yngve Ekebergs förtjänst. Några år tidigare skulle Yngve deltaga i 6-dagars, i Öst-Tyskland. Vi var ju kompisar och med honom borta måste jag ju roa mig själv. Jag var alltså ute på dans och träffade där Ulla. Vi är fortfarande gifta.

Dessa två händelser fick mig också att inse att jag måste satsa på en "civil" karriär för att på ett bra sätt kunna försörja en familj. Här har jag också idrotten att tacka för massor. Insikten att det är hård arbete (träning) förkovran (träning igen) samt att det inte finns några genvägar till framgång. Med tanke på min relativt blygsamma formella utbildning måste man säga att resultatet varit strålande. Här fanns dock samma känsla som under våren 1968 men i dessa sammanhang höll den i sig i 20 år. 

1972. Jag hade sålt crosshojen och köpt en Monark 125 cc som jag åkte några T-tävlingar på. Bla. var vi i Tyskland och körde den då så populära tävlingen Onkel Toms Hutte. Jag tog Guld.

1973. Saknar crossen och köper en Husqvarna 400cc och åker detta år och 1974 mest serietävlingar och en och annan inbjudningstävling men struntar i SM eftersom jag fortfarande dras med det trasiga knäet som gör att konditionen inte är den bästa. I slutet på 1974 säljer jag hojen och den aktiva karriären är i stort sett över. Vid denna tidpunkt tävlar jag för Rasbo MK och är dessutom tränare i klubben. På hösten 1975 har vi några förare skadade varför jag tar ut licens och åker tre serietävlingar på Roffe Wicksells (SM-segrare i 250 cc 1980) KTM 400 cc. Men som sagt 8:e sept. 1975 är det definitivt slutåkt.

I början på 90-talet (efter en meniskoperation) var det dags för comeback på tvåhjuling i skogen, nu på Mountain Bike. Det har blivit c:a 40 långlopp, det senaste i juni i år, fantastikt roligt och herregud vilken nytta man haft av sina "T-ögon" när det gäller spårval etc.

På tal om mountain bikes: Vid ett tillfälle under karriären fick Yngve och jag för oss att vi skulle intervallträna upp och ner i grustaget med vanliga cyklar. Några mountainbikes fanns inte på den tiden utan jag tog min mammas gamla damcykel. Träningspasset slutade med att cykeln gick mitt av och jag fick gå hem med en del i varje hand. Jag låg inte på plus den dagen hos min mor.

Det har varit kul att gå igenom sina MC-år igen samtidigt som "mysteriet" 1968 kommer upp till ytan igen. Jag har alltid undrat - vad hände vintern 1967-1968? Varför blev jag helt plötsligt en oerhört mycket snabbare åkare och varför försvann det nästan lika fort efter dessa två, trots allt triviala skador? Jag själv är numera ganska övertygad om att allt fanns på det mentala planet och man förstår att man idag sysslar mycket med mental träning.

Hoppas att ni som läsare haft nöje av att läsa om en liten del av allt tok som hände under dessa år. Jag skulle nog kunna skriva lika mycket till men jag föredrar att lämna över stafettpinnen till någon klubbkompis som säkert har liknade tokerier att berätta.

Tack för denna gång

Bosse  Svensson