Den kanske mest okontrollerade vurpan på MC är att åka handlöst över styret. Här kommer dom som jag, Yngve Ekeberg, har gjort! Klicka på rubriken för att läsa vidare!
Bilden – Hej vad det går! Ibland har man otur!

Den första var på min första motocrosstävling, som var på Jumkilsbanan. Klubbkamrater som tävlade den helgen var bla. Sivert Eriksson, Lennart Dahlén, Roine Lööf naturligtvis inte i min klass, men man kunde hänga med dom, lyssna och lära. Det jag hörde var, att viktigast av allt, att hålla kvar längst på startrakan så man vann starten. Bannan var mycket smal och att köra om var mycket svårt. Självklar gjorde jag som jag hört.  Bland dom första fram till startkurvan, men i för hög fart, rakt ner i djupa bromsgroppar och slog runt framlänges flygande som en vant över styret. Det var bara att samla ihop sig och börja jakten på alla andra som sista man. Konstigt nog inte en skråma som jag mins det.

Nästa vurpa, under första varvet på Fisksätrabanan i Nacka dryck 2 år senare. När jag sakta(kö körning) rullade ut för ett mindre hopp påkördes jag bakifrån och knuffades runt framlänges. Vid den vurpan bröt jag höger nyckelbenet (kom under cykeln och styret slog av det). Den olyckan påverkade mig lite mentalt och praktiskt.  Så jag såg riskerna i motocrossen med möjliga olyckor. Det praktiska problemet löste Bosse Svensson. Det var att sköta handväxeln i bilen när vi skulle till folkparkerna för dans i helgerna. Bara jag hade bilkörkort då, men efter 3 veckor var allt läkt.

Vurpa nr3 hände i Sixdays i Polen 1979. När jag accelerade i väg på ett specialprov andra dagen fastnade växelspaken uppe, efter att jag lagt i 2an, så jag fick trampa ner spaken och strula innan 3an och 4an kom i. Stressad som jag var av detta gick det för fort in i uppbromsningen på den långa raksträcka som provet började med. En gång till rakt ner i djupa bromsgroppar och jag slog åter runt framlänges. Själv hamnade jag i en skog av små granar utan skador. Värre var det med cykeln som fortsatt in i en stor tall, metern bred i diameter. Det tog en bra stund innan jag fick den körbar. Med viss hjälp av servicepersonal så blev cykeln åkbar och höll alla 6 dagarna.

Vurpa 4 skedde på vintern, Bosse Svensson och jag var ute och tränings åkte på åsen i Ärentuna, vägen vi körde på hade drivor i olika djup och längd. Med för låg fart in i en driva gjorde att jag slog runt framlänges, detta gjorde också att jag blev kvar nära cykeln. Och det fulldubbade bakdäcket drog med en arm in mot stötdämparna. Tack vare mycket kläder och att motorn stannade nästan omedelbart blev skadorna begränsade. Det hade kunnat sluta riktigt illa.

Vurpa 5, på en Jordbanetävling i Film, då en nyhet, som var oklart hur man skulle förbereda sig för. I inbjudan vände man sig till motocross, enduro o speedwayåkare, att tävla i samma heat.  Mina förberedelser var att sänka cykeln 5-10 cm. I bak kortare fjädrar och remmar som höll ihop bakfjärdingen. I fram drog jag upp gaffelbenen bara.

Tävlingen kördes med korta heat, 4 varv och bannan var väl ca 500m varvet, allt måste gå snabbt. I finalheatet i min klass missade jag starten något, och körde på första varvet i en bromsgrop med framhjulet, samtidigt som jag bromsade. Framhjulet tog i skärmen fram och lyfte upp bakändan på cykeln och jag gick över styr framlänges. Men snabbt på fötter och jag kunde rädda heatet med att bli tvåa. I ett rövarheat med bästa 250 och 500 cc åkarna, fick jag en perfekt start och kunde sedan själv välja spår och utnyttja sänkningen av cykeln fullt ut, så ingen kom ikapp. Om jag chansade eller inte tänkte på följderna av när jag sänkte cykeln i fram kan jag nu inte minnas. Bannan var ju helt slät utan hopp, och speedwaycyklar var ju inbjudna, så varför inte?

Vurpa 6 skedde på Isle off Mann, Sixdays 1975. I en utförsbacke körde jag över en liten kulle, likt uthoppet i en hoppbacke, och vid nedslaget sjönk cykeln ner till naven i dy och jag gjorde en perfekt framåtvolt, utan att slå mig i det mjuka underlaget.

Den sista vurpan som skedde på Anderstorp har jag redan skrivit om i min medlems presentation.

Genomgående kan man säga att flera av mina vurpor kunnat undvikas genom bättre skärpa av mig, dock inte alla.