Den polska Endurotävlingen Tatra Trial, en 3-dagars tävling som körs i Tatra bergen i Zakopane, har genom åren flera kopplingar till några av medlemmarna i vår veteranklubb. Om ni scrollar ner under avdelningen ”Nostalgi” till 26 augusti -20, kan ni läsa Yngve Ekebergs story och om ni går in under ”Medlemmar” så hittar ni Roine Lööfs. Den här gången är det dags att läsa ”Totte” Hallmans version om tävlingen 1958. Klicka på rubriken för att läsa vidare!
Bilden –Det unga svenska laget som sensationellt vann lagtävlingen i Tatra Trial 1958. Fr.v. Sune Skogsmo, Tage Magnusson (ej med i laget) ”Lollo” Hagman, "Totte" Hallman och Rolf Stagman.

Överstelöjtnant Stig Hasselroth var den som hörde av sig per telefon. ”Detta är överstelöjtnant Hasselroth; ”Torsten, jag har sett hur duktig du är att hantera din motorcykel i svår terräng. Jag vill ha med dig i det svenska landslaget som skall deltaga i årets Tatra Trial i Polen” var Hasselroths myndiga budskap. Själv hade jag inte en aning om vad titeln överstelöjtnant betydde i grader. Jag hade ännu inte gjort lumpen, men jag förstod så mycket som - att om Hasselroth sa något med sin myndiga stämma – då var det bara att lyda! ”Hör av dig till Bror Jaurén på Husqvarnafabriken så får du reda på detaljerna runt resan”, avslutade han samtalet. Va kul att bli uttagen! Jag tackade för förtroendet – och bugade säkert som tack när jag lade på bakelitluren till vår telefon ute i Nyvalla.

Vilken grej!  Fantastiskt, det skulle bli min första utlandsresa. Jag hade tydligen imponerat på Stig Hasselroth då jag som debutant och förstaårs senior överraskande hade vunnit Svenska 3-dagars tävlingen 1958 i Strängnäs. Just den tävlingen hade Hasselroth som sin egen baby på Strängnäs regemente. En 3-dagars tävling krävde många funktionärer, så då fick militär personal hjälpa till. Tidigare körde man ju Svenska 6-Dagars men man hade nu varit tvungen att banta ner arrangemanget till 3-dagar. Tävlingen går ju ut på att harva runt på skogsvägar/ specialsträckor med tidtagning – som de flesta av toppförarna klarade galant om man inte fick maskintrubbel. På den tiden var konkurrensen mellan de svenska MC-tillverkarna stenhård. Man slogs om marknadsandelarna och sin överlevnad, då mc-försäljningen minskade dramatiskt varje år. Den stora fighten var alltid mellan fabriksförarna från Monark: (Ove Lundell, ”Spicky” Svensson, Allan Eklund, Sune Skogsmo m.fl),  Nymans: (Gunnar Johansson, Roine Lööf, Hasse Andersson, Elon Forsberg m.fl.) samt Husqvarna. Husqvarna fabriken spenderade inga pengar på att ha kontrakterade förare. Man hade inte alls den servicen och uppbackningen som teamen från Monark och Nymans hade.
För att få fram en individuell prislista och för att skilja de prickfria förarna åt, som alla fick en guldmedalj, var det trialprov inlagda på vissa sträckor. Jag hade aldrig åkt någon trialtävling tidigare, visste knappt hur man stavade till trial. Men att åka trial passade mig perfekt visade det sig – jag vann tävlingen, delade segern med Ove Lundell på 3 prickar! Jag var som klippt och skuren för att åka Tatra Trial, tyckte Herr Hasselroth – Hallman måste var med i laget till Zakopane!

Första tanken efter telefonsamtalet var – Hur kommer jag dit, jag har ingen bil. Jag hade inte ens ett bilkörkort vid den tiden. Den andra tanken var – Vad ger jag mig in på. Jag visste ju att min klubbkompis Roine Lööf året innan hade råkat ut för en otäck olycka just i Tatra Trial. Han bröt ett ben riktigt illa, hade stora problem med att ta sig till sjukhuset, fick dålig vård. Foten sitter fortfarande 23 grader fel efter en katastrofal operation i Zakopane! (Roines Tatra Trial äventyr kan ni läsa om här på hemsidan under ”Medlemmar”) Bil problemet var inget problem visade det sig då jag ringde Bror Jaurén. Bror själv skulle åka med som lagledare för det svenska landslaget. Tillsammans i Bror´s Mercedes skulle även Axel Wiman, en motorjournalist från Dagens Nyheter, åka.
Tre Husqvarnor stod färdig preppade på tävlingsverkstaden åt Roffe Stagman, ”Lollo” Hagman och undertecknad. Alla motorcyklar, våra tre Husqvarna maskiner samt tre Monark cyklar lastades sedan på en lastbil. Själv skulle jag få åka med Roffe Stagman i hans Volkswagen bubbla. Perfekt! De Monark förare som var uttagna i det svenska landslaget var Sune Skogsmo och Lage Svärd. Det var det yngsta svenska landslaget någonsin i en internationell lagtävling, enligt Hasselroth. Dessutom var Tage Magnusson med som privatförare. Han hade fått ett sent svar på sin ansökan om permission från lumpen som gjorde att han kunde hänga med.

Lastat och klart, hela gänget åkte i väg från Huskvarna till Trelleborg för att ta färjan över till Sassnitz. Därifrån fortsatte vi ner mot Berlin och sedan österut, korsade gränsen in till Polen vid Frankfurth an der Oder. Jag kommer inte ihåg någonting av resan genom Östtyskland då jag mesta tiden sov lugnt i baksätet på Stagmans bil. Vad jag däremot har ett starkt minne av är att när jag vaknade vid gränsövergången till Polen och yrvaket tittade ut, förstod jag först inte var jag befann mig. Vi stod nämligen inträngda mellan två polska långtradare, med släp med enkelhjul - och hjulen var högre än vår bil!  

Bilden nedan – Här har vi tagit en bensträckare på väg ner mot Krakow. På bilden syns fr.v. jag själv, Lage Svärd, Tage Magnusson, Axel Wiman – journalist från Dagens Nyheter samt Bror Jaurén med folk från arrangörerna på varsin sida. Sittande på sidan Roffe Stagman.
OBS! Roffe och jag har på oss den första Husqvarna ”factory jersey” som gjordes! En röd tröja med påsytt svart tyg som det var tryckt Husqvarna på! Och, är det inte minsann en cigarett vi har i högernäven, både Roffe och jag?!

Vid polska gränsen blev vi välkomnade av två representanter från den polska arrangören, som skulle visa oss vägen till Zakopane. Att man skulle ha en vägvisare med sig var beordrat av staten, för i det kommunistiska Polen fick man inte göra avvikelser från resrutten.
Vägen ner till Wroclaw, och senare Krakow var för det mesta motorväg men den var tyvärr förstörd på vissa sträckor, sviter från andra världskriget. Det var ju bara lite över tio år sedan bomberna föll och polackerna hade tyvärr inte haft resurser att laga, varken vägar eller hus. De flesta av broarna var sönderbombade och där fick man köra efter ”Umleitung” pilar, ibland flera kilometer för att komma upp på motorvägen igen. Jag passade på att få många timmars övningskörning med bil i och med att jag fick ratta Stagmans lilla Volkswagen bubbla. Jag hade, som jag tidigare nämnt, inte något bilkörkort men Stagman litade på mig som bilförare. Vi turades om att köra och sova på väg genom Polen.
Vi passerade bl.a. Wroclaw, den stad som var en av de mest sönderbombade städerna under andra världskriget. Där var de flesta byggnader raserade och gatorna var fulla av tegelstenar. Man hade bara plockat bort rasmassorna för bredden av en bil. För att kunna mötas fanns det undanplockat för mötesplatser med några hundra meters mellanrum.

Vi skulle övernatta i Krakow och checkade in på ett fint hotell, men hotellet var till hälften sönderbombat. Vi fick rum ganska högt upp, tog hissen upp och letade efter våra rum. I ändan på korridoren hängde en presenning, inte direkt fastspänd utan den fladdrade lite. Vi gick fram och drog presenningen åt sidan. Men hör och häpna - där fanns ingen vägg utan det var bara presenningen som markerade slutet på korridoren. Man kunde kliva rakt ut i intet, 5–6 våningar upp! Man hade ingen som helst varningsskyltar att väggen var borta!
Att man befann sig i en annan del av världen förstod jag vid frukosten. Hotellet hade säkert varit ett överklasshotell före kriget, matsalen var fantastiskt utsmyckad med kristallkronor och fina mattor och borden jättefint dukade. Instrumenten tillhörande en klassisk orkester, som spelade till varje middag, fanns kvar på en estrad. Jag beställde mjölk, bröd & smör och ett ägg till frukost. Jag lärde mig en läxa på en gång – beställ aldrig mjölk i något annat land än i Sverige! En kvalmig, halvvarm mjölk kom på bordet, fullständigt odrickbart. Och när ägget blev serverat så kom kyparen med ett glas i handen, knackade ägget på kanten av glaset och hällde det sedan i glaset! Det var andra läxan – beställ alltid hur du vill ha ägget tillagat. Kokt, stekt, äggröra eller, som jag fick det – rått! Jag fick nöja mig med att knapra på bröd, ett bröd som ändock var helt okej!

Fram till Zakopane var det inte många mil kvar så efter frukosten pratade vi om vad vi skulle göra under dagen. Vår reseguide talade då om att det judiska fånglägret Auschwitz inte var så långt bort. Det ville vi självklart besöka. Vid den tidpunkten hade man inte gjort i ordning för att besökare skulle komma dit. Det fanns inga vakter, inga avspärrningar. Den välkända skylten     "Arbeit macht Frei” som markerade ingången var omkullvräkt. Taggtrådsinhägnaden runt området, även den var omkullvräkt men låg fortfarande kvar, överväxt på marken. Vi fick alltså gå obehindrat runt bland barackerna. Vi såg hur nötta de trånga liggplatserna var, alla namn som hade ristats in i trästockarna och plankorna. Vi fick titta in i de demolerade gasbunkrarna, vi kunde sparka i de enorma högarna av sönderbrända tillhörigheter från judarna. Miljontals kammar, hårklämmor, spännen, plåtknappar mm. var spridda över fält som var flera tunnland stort. Man kände t.o.m. lukten av bränt efter så många år. Det märkliga var att det inte fanns någon växlighet på just det fältet. Ingen grönska kunde tydligen växa upp på dessa högar. Det var ett tyst och bedrövat gäng som satte sig i bilarna och åkte vidare mot Zakopane.

Bild nedan - Ingången till lägret som det såg ut under kriget!

Framme i Zakopane blev vi inkvarterade i ett sporthotell, enkelt, rent och snyggt. Vi kunde ha våra cyklar i ett stort garage i bottenvåningen som under vintersäsongen användes för skiduthyrning. Perfekt ordnat.
Dagen efter så fanns det tid att prova våra cyklar som var helt nya så en lugn inkörning och vissa justeringar och efterdragningar var allt som behövde göras. De höga bergen som tornade upp sig såg inbjudande ut så vi stack i väg för en åktur uppför de vindlande vägarna. Men vi behövde inte komma många kilometer upp förrän vi kände att cyklarna tappade orken fullständigt, ingen kraft kvar i motorn på så hög höjd. Det var en helt ny upplevelse för mig som kom ifrån platta Uppland.
Bilden nedan - Programbladet för tävlingen. Här kan man se de steniga och slippriga polska vägarna där den polska Tatra Trial tävlingen kördes.

På natten inför dagens första etapp så kom det regn och stormvindar i orkanklass. Tälten där våra tävlingsmaskiner stod parkerade efter besiktningen blåste bort, alla cyklarna rasade som käglor, vissa blev skadade av de fallande stolparna. Starten måste skjutas fram flera timmar, då flera av förare bland de 192 startande fick styren, tankar, sadlar m.m. förstörda och som måste bytas ut för att cyklarna skulle vara åkbara. Svenska laget hade tur, inga stolpar eller tunga prylar hade rasat över våra cyklar.

Bilden nedan - Redo för första utlandstävlingen för ”Totte” Hallman! Tyvärr fick jag ett högt startnummer – 123, näst sist i 250cc klassen! Inte så bra på de blöta och leriga partierna som fanns.

Första dagens etapp som var på 33 mil kördes i regn och dimma. Det var extremt halt på småvägarna som mest bestod av hala stenar i varierande storlekar som resulterade i många vurpor. Lage Svärd hade otur med sin Monark och fick bryta efter att motorn skar redan efter halva etappen. Svenska laget var ändock prickfritt då fyra av fem förare räknades i lagtävlingen. Favoritlagen, Tjeckoslovakien och England, misslyckades totalt och var redan ute ur lagtävlingen efter första dagen.

Bilden nedan - Bror Jaurén, lagledare för det svenska laget, fixar dricka till Monark föraren Sune Skogsmo vid en av kontrollerna den andra dagen då regnet upphörde!

Efter andra dagens etapp, som mätte 25 mil, var svenskarna fortfarande prickfria och ledde tävlingen före Tyskland. Etappen var dock så svår att hela 13 man fick bryta i 250-klassen. Den klassen hade flest startande och som jag själv åkte i med min 200cc Husqvarna med Müller cylinder. Dessutom fick även Tysklands två bästa BMW förare bryta, så det svenska laget var i en överlägsen prickfri ledning inför den tredje och avslutande etappen på 18 mil.
Ni förstår säkert själva att vi alla fick stränga order ifrån ledarna Stig Hasselroth och Bror Jaurén. Vi skulle bara ta det lugnt inför den avslutande etappen, ingen som helst snabbåkning, vi kunde t.o.m. få ta prick, bara vi gick i mål skulle laget vinna. Det var bara att lyda order så den individuella topplaceringen i 250-klassen byttes ut mot en 6:e plats för min egen del! Allt fungerade perfekt för alla fyra i laget den sista dagen, alla fick vi guldmedaljer för prickfri körning under de tre dagarna. Tyvärr kommer jag inte ihåg hur många guldmedaljer som det delades ut totalt men när man såg historiken från året innan var det bara 7 förare som fick guldmedalj 1957.
Stig Hasselroth var så glad när han fick ta emot det fina förstapriset för det segrande svenska laget att han inte ville lämna prispodiet. Det var första gången som han fick ta emot lagguldet så han var enormt stolt och glad. Han tackade inte bara oss förare för bra prestationer utan höll ett fint tacktal till de polska arrangörerna och alla de höga FIM gubbar från de olika länderna som fanns på plats. Stig Hasselroth var verkligen i sitt esse, han var en strålande representant för oss svenskar. Hans utstrålning och militära och auktoritära framträdande, kom att dominera prisutdelningen.

Det var som sagt min första utlandstävling och därför sitter den naturligtvis kvar som ett trevligt minne i hjärnbarken. Jag kommer inte ihåg något speciellt från tävlingen annat att det var stenigt som tusan och att inget speciellt inträffade under etapperna för mig och min Husqvarna. Det var ju inte frågan om att åka fort utan det gällde bara att hålla igång med jämn fart så var man prickfri. Guldmedalj vid första försöket – det var inte fy skam, det kunde man vara stolt över. Den här framgången, samt att jag även vann Svenska 3-Dagars och blev Svensk Mästare i stora klassen i Enduro året efter, förde med sig många telefonsamtal från Stig Hasselroth under de kommande åren. Han ville ha med mig i det svenska laget till Internationella Six-Days!